Jag var 12 år när jag blev flykting och tvingades lämna mitt hem. Det var innan finanskrisen, lasermannen och Sverigedemokraterna. Jag vill fortfarande tro att här värnar vi allas lika värde.
I ett flyktingläger nära gränsen till Syrien på den turkiska sidan träffade jag människor som flytt krig – de som står bakom de miljonsiffror vi läser om. I Turkiet kallas de för ”flyktingar”. Omvärlden kallar dem ”skyddsbehövande”.
Alla får inte plats på lägren. Av de över två miljoner människor som tagit sig över gränsen är det endast 250 000 som är registrerade. En del kommuner i Turkiet har, trots bristande resurser, tagit ansvar för att ge dem ett gott mottagande. Invånare vid gränsen har öppnat sina hem för dem som inte längre har kvar något. Här är det inte bara statens ansvar att värna om mänskliga rättigheter.
Att få flyktingstatus är inte lätt. Men alla jag träffat på lägret stämmer in på FN:s beskrivning av en flykting. De har flytt med tomma händer, sett sina närmaste dödas, tappat bort sina älskade, förföljts på grund av religion, politisk åskådning eller för att tillhöra en viss samhällsgrupp. Som den 12-åriga yazidi-flickan Hemediya på lägret som tvingades se på när hennes far dödades brutalt av IS. Jag vågar inte fråga vad hon såg. ”Vi gick i flera dagar utan vatten och mat”, sa hon. Hur mycket mer bör hon förlora för att få flyktingstatus?
Jag var 12 år när jag blev flykting. Jag tvingades lämna mitt hem, inte så långt från Hemediyas. Jag hade turen att ha en pappa som redan hade flytt, som lidit tillräckligt och gjort sig förtjänt av flyktingstatus i rätt tid. Han hade fängslats, torterats och till slut tagit sig över floden Maritsa från den turkiska gränsen till Grekland med hjälp av en smugglare. Och därifrån till Sverige. Jag hade turen att ha en far som kom till Sverige precis innan allt blev sämre.
Det var 1989. Innan finanskrisen, innan lasermannen och innan Sverigedemokraterna. Då gav socialen pengar för inköp av kläder. Då hälsade alla på varandra i min barndomsort, som innan mig var endast skog, numera en förort.
Det var då jag och min syster fick äga var sin ny vinterjacka, två likadana i storlek x-large. De var de enda som var på rea. Inför omvärlden blev vi än mer lika varandra, fastän vi själva inte höll med.
Jag började tala svenska och bekantade mig med ordet invandrare. Nu vandrar jag fritt, in och ut ur krig, tack vare mitt svenska pass. Hemediya blir kvar på ett flyktingläger med en förlorad pappa och utan hem. Kvar har hon ett par tofflor på fötterna. I en kyla som kommer henne närmare. Snart får de kaminer i sina tält. Snart kommer vi att läsa i tidningar om de flyktingar som mitt i vinterkylan omkommer i tälten för att kaminer pyst ut giftiga gaser och se bilder på rökfärgade strängar, kvarlevor av tälten.
Tillbaka i Stockholm är det sverigedemokrater som hörs överallt. På tv, genom representanter i dagstidningar. Om hur mycket invandring och migration kostar, om det organiserade tiggeriet på gatorna.
Gator som på kvällen förvandlas till tiggares hem, med en enda vägg som madrasser vetter mot när de bäddar för natten. Attraktivt läge mitt i staden med himlen som tak.
Här förs inga diskussioner om allas ansvar för att värna människors lika värde. I stället görs försök att bevisa invandringens nytta för samhället. Själv gör jag inte anspråk på detta land för att jag bidragit till ekonomin. Utan för att jag tror på att här värnar vi om allas lika värde. Och här får en viss etnisk och nationell tillhörighet aldrig ge förtur till anständiga liv.
Helin Sahin, handläggare Palmecentret
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
