Turkiets premiärminister Erdogan har tidigare förespråkat en ”Kosovo-modell” för Syrien. Men i motsats till Erdogan är folket i Turkiet knappast berett på att delta i ett krig.
När jag i juni 2011 avråddes från att passera gränsen till Syrien vid det kurdiska distriktet Nusaybin i Turkiet sågs den syriska säkerhetstjänsten som den största faran. Det var det år då protesterna nyligen hade brutit ut mot den sittande presidenten Al-Assad.
I Turkiet kunde människor fortfarande göra dagsturer in i Syrien, handla billigt och hälsa på släktingar på andra sidan gränsen. Men allt eftersom kriget i Syrien trappades upp förvandlades gränsområdena till krigszoner. Miljoner människor flydde kriget och mer än en halv miljon sökte skydd i Turkiet. Det turkiska Hatay, vars befolkning till stora delar är alawiter (nusayri), blev bosättningsområden för människor som flydde Al-Assads regim. Men senare även för jihadistiska Al-Nusrafronten, en organisation knuten till Al-Qaida.
Konflikten i Syrien har länge varit en inrikespolitisk fråga i Turkiet. De diplomatiska kontakterna med Syrien avbröts mars 2012. Och Al-Assad, som den turkiska premiärministern Erdogan tidigare hade kallat för ”min bror”, blev ”fiende”. Som svar på Al-Assads hot om att anfalla Turkiet i det fall västvärlden ingriper i Syrien, sa Erdogan: ”vi är beredda”.
Erdogan har tidigare förespråkat en ”Kosovo-modell”, en längre tids ingripande tills det är säkrat att Assad-regimen fallit helt. När USA:s president nu ger tecken för en diplomatisk lösning är Syrien redan uppdelat och splittrat.
Där finns alawiter, runtom hamnstaden Latakia, sunniter, shiiter, druser, kristna, assyrier och armenier. Och så kurder i Rojava i norra Syrien, som är på väg mot ett självstyrande territorium. Det kurdiska partiet Democratic Unionist Party (PYD) i Syrien bröt sig tidigt ut från den så kallade Fria Syriska Armén.
PYD blev senare måltavla för Al-Nusrafronten som dödade hundratals civila kurder. Kurdistans regionala regering i Irak, med president Barzani i spetsen, lät utreda händelserna. Men utredningen konstaterade att det inte var fråga om en massaker av kurder i Rojava. Något som förvånade många.
I motsats till Erdogan är folket i Turkiet knappast berett på att delta i ett krig. Det finns en ökad oro och splittring i landet. Många turkar betraktar Turkiet som europeiskt snarare än en del av Mellanöstern. Men utvecklingen i regionen påverkar Turkiet i hög grad.
Människor som lever nära den syriska gränsen, som i Hatay eller Gaziantep, rapporterar att läget blir mer spänt för var dag. Där har tiotals personer dött i stridigheter, fast de befunnit sig på den turkiska sidan om gränsen.
Oron finns för att striderna mellan olika religiösa och etniska grupper ska sprida sig till Turkiet. Och många i Turkiet undrar hur Al-Nusrafronten ska hanteras efter att inbördeskriget i Syrien är över.
Med knappt sju månader kvar till de lokala valen i Turkiet står alltså Erdogans AKP-regering inför stora utmaningar. Och framtiden är svår att förutse. Vad kommer att hända i Syrien? Vad kommer effekten att bli på Turkiet? Och hur kommer Turkiets befolkning att reagera på händelseutvecklingen?
Sommarens Gezi-protester visade att människor vågar stå upp mot orättvisor och återta makten över sina liv. AKP-regeringens maktposition och dess demokratiska värderingar kommer fortsatt att prövas av det egna landets folk.
Närheten till de olika konflikterna i regionen, och lidandet för människorna vid gränsen, kommer att påverka hur Turkiets folk förhåller sig till situationen och regeringen Erdogan.
Helin Sahin är handläggare för Turkiet på Palmecentret och placerad i Istanbul
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
