Helt rätt, de materiella villkoren är avgörande

Men om de materiella svaren uteblir återstår pekpinnar.

Det är de materiella villkoren som måste förbättras. Jämlikheten måste öka och segregationen minska. Det kan göras genom satsningar på skolan (och begränsad marknadsskola), sysselsättning och rejält med pengar till välfärden. Men även genom ”stram migrationspolitik”, krav på att lära sig svenska om man är migrant och hårda tag i kriminalpolitiken.

Så skulle man kunna sammanfatta det förslag till principprogram som Socialdemokraterna lade fram igår. Ganska likt det som kommit ut från de olika programgrupper som under det senaste året arbetat för att ta fram en ny politik.

Den som vill stärka samhällsgemenskapen måste också analysera hur en sådan gemenskap  uppstår

Det går att hävda att flera av det föreslagna programmets delar är ovanligt tidsbundna för att vara ett partiprogram. Anpassade till den agenda som präglar samhällsdebatten just nu. Låt oss till exempel säga att Sverige kommer till rätta med gängbrottsligheten under de kommande åren, då kommer hela avsnitt kännas utdaterade.

Ändå känns grundansatsen rätt för en modern socialdemokrati. I sitt anförande vid presskonferensen betonade Lawen Redar flera gånger just att det är de materiella villkoren, alltså människors ekonomi, bostäder och arbete, som avgör de kulturella och moraliska frågorna.

Det är långt ifrån den analys som ligger bakom Tidöpartiernas politik, där det mest konkreta de har att komma med är piskor och hyttande pekfingrar. Politiken är ett enda stort ”Skärp er!” riktat mot de mest utsatta, och få delar av den ekonomiska politiken eller andra politikområden ger något stöd åt ambitionen att skapa samhällsgemenskap.

I bästa fall är Socialdemokraternas programförslag ett sätt att flytta fokus i den debatten.

Färre pekpinnar, mer fokus på det som verkligen betyder något.

Samtidigt är det tydligt att S har flyttat sitt fokus mot de områden som präglas av sådana pekpinnar. En ny kriminalpolitik som visserligen betonar det förebyggande mer än Tidöpartierna men som samtidigt köpt de flesta av deras repressiva förslag. En ny, och som sagt mycket stram, migrationspolitik, som visserligen betonar de materiella villkoren, men samtidigt betonar att Sverige inte klarar så många fler invandrare just nu, och som kräver att människor som kommer hit lär sig svenska.

Det är inget fel på det sistnämnda. Samhällsgemenskapen kräver ett gemensamt språk.

Men den som vill stärka samhällsgemenskapen måste också analysera hur sådana gemenskaper uppstår. Inget samhälle har klarat av att bygga den uppifrån och ned. En nationell gemenskap utgår från lokala gemenskaper och det civila samhället, det vill säga de sammanhang där människor väljer att bo, leva och organisera sig. Det måste vara utgångspunkten.

Den hållning S ser ut att välja till sin kräver också att politiken klarar av att leverera. Det är lätt att säga att jämlikheten ska öka, men ingen regering sedan 1980-talet har klarat av det.

Det är lätt att säga att det ska satsas på välfärden och göras stora investeringar, men det balansmål för statsfinanserna som Socialdemokraterna nyligen gjorde upp med Moderaterna om sätter tydliga gränser för hur stora satsningar som kan göras.

Det är lätt att säga att skolan måste bli mindre segregerad, men det verkar inte finnas någon majoritet i riksdagen för några större förändringar på det området.

Här finns den största utmaningen för den socialdemokrati som växer fram under Magdalena Anderssons ledarskap. En analys som säger att det är de materiella villkoren bland alla medborgare som avgör om det går att skapa samhällsgemenskap kräver också materiella svar.

Om dessa svar uteblir i praktiken är risken stor att det blir just pekpinnarna som återstår.