Ledare Det finns mycket att lära av det tyska exemplet.
I dagarna fyller en viktig reform 10 år. Lite i skymundan firar Tyskland att det i augusti 2024 är 10 år sedan den dåvarande socialdemokratiskt ledda regeringen fattade beslut om att införa lagstadgade minimilöner.
Det var en kontroversiell reform, av många skäl.
För det första så klart för att lagstadgade minimilöner innebär att staten lägger sig i lönebildningen. Det var under stor vånda som de tyska fackförbunden accepterade att lämna ifrån sig rätten att förhandla om de lägsta lönerna. Behovet av en lagstadgad minimilön var en insikt som växte fram under årtionden av försvagad facklig närvaro och sjunkande organisationsgrad på stora delar av den tyska arbetsmarknaden. Den tyska utvecklingen är en viktig varning till den svenska fackföreningsrörelsen: vi är inte där Tyskland var för tio år sedan, och vi ska inte dit.
Den andra anledningen till att införande av minimilöner var en kontroversiell reform var att arkitekterna bakom reformen lovade att den inte skulle leda till högre arbetslöshet.
Högre lägstalöner är inte dåligt för ekonomin. Tvärtom kan för låga löner vara skadligt, för både arbetstagare och företagen
Det går emot ett av de nyliberala mainstream-ekonomernas mest grundläggande antaganden om hur arbetsmarknaden fungerar. I deras modeller reduceras arbetsmarknaden till en marknad med utbud och efterfrågan på arbetskraft. Jämviktspriset, alltså den punkt där utbud och efterfrågan på arbetskraft möts, är lönenivån. På en sådan marknad leder – allt annat lika – högre löner till minskad efterfrågan på arbetskraft (eftersom att det blir dyrare för företagen att anställa), och därmed till högre arbetslöshet. Problemet för de nationalekonomiska modellbyggarna är att i verkligheten är inte ”allt annat lika”. I verkligheten leder högre löner (särskilt om de går till människor med låga inkomster) till ökad efterfrågan i ekonomin, och därmed till högre sysselsättning – och lägre arbetslöshet.
Precis detta skedde i Tyskland.
Innan reformen infördes tjänade fem miljoner tyskar eller var tionde manlig arbetare under 8,50 euro per timme (då cirka 80 svenska kronor). Efter reformen var 8,50 euro lagstadgad minimilön, och alla tjänade alltså minst detta. Även i tidigare Östtyskland, där lönerna, trots att det gått nästan ett kvartssekel sedan återföreningen, var avsevärt lägre än i väst. Trots detta ökade inte arbetslösheten. Istället sjönk den. Trots att Tyskland sedan 2014 drabbats av ekonomiska kriser, inte minst i samband med coronakrisen, så är arbetslösheten lägre än innan införandet av lagstadgade minimilöner. Samtidigt har sysselsättningen fortsatt att öka. 2024 har Tyskland det högsta antalet sysselsatta någonsin: 46,0 miljoner människor arbetar i den tyska ekonomin.
Nej, vi ska inte ha några lagstadgade minimilöner i Sverige. I Sverige fungerar den svenska modellen bättre, där löner sätts i förhandling mellan arbetstagare och arbetsgivare.
Men det finns ändå mycket att lära av det tyska exemplet. Viktigast av allt: högre lägstalöner är inte dåligt för ekonomin. Tvärtom kan för låga löner vara skadligt, för både arbetstagare och företagen, eftersom efterfrågan i ekonomin blir för svag. (Om detta, och de negativa konsekvenserna av arbetsgivarnas lönesättarmakt eller monopsoni finns en växande forskning, som Daniel Lind skrev om häromdagen). Och högre löner kan leverera högre tillväxt och lägre arbetslöshet. Som det tyska exemplet visar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
