Hemmasittarna signalerar skolans stress

ledare En skola som tvingas dra ner resurser när de behöver tillföras kommer att fortsätta producera hemmasittare. Så kan vi inte ha det.

Trots att lagen säger att alla barn ska få den hjälp de behöver i skolan är det tusentals som inte klarar av att gå dit.
En skola som inte inkluderar, utan stöter ut, som tvingas dra ner resurser när de behöver tillföras kommer att fortsätta att producera hemmasittare.

Barn som vägrar gå till skolan och istället isolerar sig hemma är inte ett nytt fenomen.
Vi har skolplikt i Sverige. Ändå är den samlade kunskapen hos våra skolmyndigheter om dessa elever anmärkningsvärt låg. Ingen vet hur många det handlar om, eller vad det beror på.
Tio år gamla beräkningar från Skolinspektionen talar om ungefär 1600 barn, men mörkertalet är stort.
Därför är det bra att regeringen i år för första gången ger Skolverket uppdraget att inför 2021 utreda möjligheten att »införa ett nationellt frånvaroregister och ta fram en genomförandeplan för att kunna dokumentera och undersöka olika orsaker till frånvaro.« Det är hög tid, för att uttrycka sig försiktigt!
Statistik behövs, både för att omfattningen ska bli känd, att rätt åtgärder kan sättas in – och för att kunskap om gemensamma nämnare och goda exempel ska kunna delas.

Trots alla svårigheter är det ändå inte kört för hemmasittarna.

I den nya P1-dokumentären Skolvägrarna bedömer både skola, föräldrar och myndigheter att dessa barn blir allt fler och yngre. SR-reportern Lovisa Haag fick ett överväldigande gensvar när hon bad om reaktioner via Facebookgrupper för hemmasittande barn med många tusen medlemmar.
Att antalet ökar är ingen orimlig gissning, med tanke på att hela systemet är sönderstressat: Vi ser stigande staplar av hot och våld, akut brist på lärare, neddragna resurser, samtidigt som allt fler barn behöver extra hjälp.

2011 fick vi en ny skollag som skulle vara mer inkluderande och alla barn skulle gå i ordinarie klasser. Men reformen har inte fungerat för hemmasittarna, utan snarare exkluderat när resurserna inte räcker, tycker många föräldrar.
Tillsammans med det samtidigt införda betygssystemet med sitt icke godkända, stigmatiserande F har det kanske istället producerat fler barn som inte klarar att gå till skolan?
Priset är högt. En utredning visar att samhällskostnaden för hemmasittande barn som inte klarar skolan är 12 miljoner kronor per barn räknat över hela livet.

Vilka hemmasittarna är vet alltså inte staten. Orsakerna kan variera. Men gemensamt för flertalet är att skolan inte klarar att ge tillräcklig trygghet.
För gymnasielever har månaderna med pandemi och distansundervisning paradoxalt nog gett hemmasittarna en chans att komma in i skolmiljön, skriver tidningen Läraren. Distansundervisning är dock inte tänkt som alternativ för hemmasittande elever, även om exempelvis Sveriges Kommuner och Regioner är positiva till ökade möjligheter. Barnen har inte frivilligt valt lösningen och det finns stora risker för sämre kunskaper med grundskola på distans.

I den med rätta hyllade filmen om Greta Thunberg som visades i SVT i julhelgen var det säkert fler än jag som berördes av hennes kortfattade men sorgliga återblick på sin skoltid: mobbning, svår ätstörning, en neuropsykiatrisk diagnos och hög, långvarig skolfrånvaro. Oavsett sina triumfer ingick den världsberömda klimatkämpen under flera år i gruppen hemmasittare.
I slutet av filmen ser vi hur hon, trots dessa svårigheter och allt klimatarbete går ut nian med högsta betyg i alla ämnen. Skolböckerna hänger med utanför riksdagen, på tåg och hotellrum.
Och som experten Ia Sundberg Lax konstaterar i Dagens Arena, så är dessa barn, varken lata eller omotiverade. Det är elever som vill, men inte förmår vara i skolan.
Så egentligen borde de istället heta »hemmakämpare«, tycker de föräldrar (100 procent mammor) som under radioprogrammet Karlavagnens temakväll delade med sig av sina erfarenheter.
Lovisa Haags minidokumentär i radions P1 om tre skolvägrande barn i olika åldrar visar hur slitsamt det kan vara.

• 9-åriga Meimi blev så uppskrämd av skolstarten i en »otroligt stökig klass med utåtagerande barn som kallade varann för hora« att hon vägrade återvända om inte föräldrarna var med hela tiden.
• Liam såg i mellanstadiet skolan som »ett ställe fyllt med ångest«, där man skulle palla hårda slag »på skoj« varenda dag.
• Isak förvandlades i högstadiet plötsligt från en vältränad idrottskille till en deprimerad dataspelande hemmasittare på bara några veckor.

För alla tre löste det sig så småningom. Men det tog tid, kraft och krävde stora insatser.
Trots alla svårigheter är det ändå inte kört för hemmasittarna.

I Karlavagnen kunde flera också tala om lyckan och lättnaden som bubblar upp när det, ofta efter lång tid, vänder. Dottern kan vara en hel vecka i skolan utan att må dåligt. Sonen som började skolvägra i femman är snart klar med Tekniska högskolan.
Nathalie, som känt sig oduglig och värdelös stora delar av gymnasiet berättade att hon i dag gör allt hon drömt om.
»Från att ha varit i totalt mörker mår jag extremt bra idag och det känns kul att få säga det. Jag tror på positiv uppmuntran. Någon måste tro på dej, tills du kan tro på dej själv.«

Bästa tipset är att lyssna på ditt barn, säger Katarina Zachrisson som skriver en magisteruppsats om problematisk skolfrånvaro: Barnen gör rätt om de kan och skolan måste ta sig an sina egna problem.
»Det handlar inte om barn med skolsvårigheter, utan om skolor med elevsvårigheter«.

En skola som inte inkluderar, utan stöter ut, som tvingas dra ner resurser när de behöver tillföras kommer fortsätta att producera hemmasittare. Så kan vi inte ha det.

Eller som statsminister Stefan Löfven (S) formulerade det i veckans partiledardebatt i riksdagen: »Varje person i vårt land ska kunna lita på Sverige.«