Krönika De kommande åren kan innebära stora utmaningar för en oberoende forskning. Josefina Syssner pekar ut tre viktiga uppgifter i en tid då förutsättningarna kommer ändras.
Den här texten kretsar kring två begrepp som jag skulle vilja höra oftare i den allmänna debatten. Det första begreppet är kunskapspolitik, det andra forskningslitteracitet.
Inget av dem används särskilt ofta, men de hänger ihop och är viktiga på ett sätt som jag strax ska återkomma till.
Begreppet kunskapspolitik kan användas för att beskriva hur samhället värderar olika sorters kunskap och hur dessa värderingar förändras över tid.
Begreppet forskningslitteracitet har använts för att beskriva människans förmåga att förstå, värdera och använda vetenskaplig kunskap. Att vara forskningslitterat innebär att förstå forskningens villkor och former, om att kunna skilja olika metoder och kunskapsmål från varandra. Det handlar om att förstå hur ett forskningsresultat kommer till, och hur det kan tolkas och användas i olika sammanhang.
Vi vet inte om en kunskapssyn som denna kommer att få genomslag i den samlade kunskapspolitiken
Varför är då dessa båda begrepp så viktiga i dag? Jo, för att folkvalda som helt uppenbart saknar forskningslitteracitet, riskerar att få inflytande över den samlade kunskapspolitiken.
I Sverigedemokraternas forskningspolitiska motioner framgår att partiets röda skynke är forskning som är ideologisk och som ”går i linje med den rådande tidsandan”. Det är på dessa grunder man avfärdar genusvetenskapen som ”indoktrinering”. Man är också starkt kritisk till forskare som ägnar sig åt frågor som ”redan är besvarade”. Det är denna devis som gör att SD deklarerar att ”Sverige behöver inte mer forskning som visar att demokrati är bättre än förtryck och diktatur”. Men i samma andetag som man ondgör sig över den ideologiskt motiverade forskningen, så hävdar man att det behövs specialsatsningar på forskning om svensk basnäring och om kärnenergi, samt en kulturarvsfond som kan ”stärka kärnan i den svenska kulturen och återupprätta en gemensam nationell identitet”. Oförmågan till stringens är slående.
Vi vet inte om en kunskapssyn som denna kommer att få genomslag i den samlade kunskapspolitiken, men sannolikt kommer förutsättningarna för forskning om etnicitet, migration, genus och demokrati inte att utvecklas till det bättre under de kommande fyra åren.
Här har landets lärosäten flera historiskt viktiga uppgifter. Den första är att inte straffa utan stödja de forskningsmiljöer som drabbas ekonomiskt av en nationalkonservativ forskningspolitik. Den andra är att hålla fast vid en kritisk förståelse av vad forskningens demokratiska nytta kan bestå i. Den demokratiska nyttan består inte i att svara på de frågor som politiken identifierat– utan i att ställa andra frågor. Den tredje uppgiften är att hålla ihop. År av konkurrens inom akademin har lärt oss att den enes död är den andres bröd; att mindre resurser till det ena kunskapsområdet ger mer till det andra.
Här behöver landets lärosäten förstå att kortsiktig vinning för den ene, kan innebära en stor och långsiktig förlust av något mycket större, och att den förlusten i förlängningen kan komma att drabba oss alla.
Josefina Syssner, biträdande professor i kulturgeografi.
- Ekström, A., Johannisson, K. och Sörlin, S (2013) Kunskapspolitik för ett hållbart samhälle, Kulturella Perspektiv, årg. 22, s. 61–66.
- Persson, S. (2017). Forskningslitteracitet – en introduktion till att förstå, värdera och använda vetenskaplig kunskap. Lund: Sveriges kommuner och Landsting, Kommunförbundet Skåne.
- Reslow, P.m.fl. (SD), Forskning i världsklass – en satsning för framtiden Motion 2021/22:2541,
- Svallfors, S. (2011). Ny kunskapspolitik för vänstern i fem punkter. Aftonbladet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
