EU-migraternas egna sanningar skymtar fram i de samtal som återges i Martin Valfridssons bakgrundsbeskrivning. Men det har inte påverkat hans slutsatser, skriver Thomas Hammarberg.
»Ge inte något till de besökare från Rumänien och Bulgarien som tigger på våra trottoarer!« Det är i klartext budskapet från regeringens nationella samordnare för utsatta EU-medborgare, Martin Valfridsson.
Våra bidrag direkt till de hjälpsökande riskerar, enligt Valfridsson att »cementera tiggarrollen och inte leda till någon långsiktig förändring för gruppen«.
Intressant nog motsägs de argumenten i Valfridssons egen rapport i avsnitt där besökarna själva får komma till tals.
För det första. De besökare som citeras betonar att de vill arbeta, att de söker jobb och att tiggandet bara är en allra sista utväg. De föredrar inte tiggandet framför att arbeta för sin försörjning. Talet om någon sorts attitydmässig »cementering« har ingen täckning i rapportens faktadelar.
Det handlar inte om något mentalt beroende av att sitta och tigga. Vi som har haft en närmare kontakt med dessa besökare vet att tiggandet, att vädja om en gåva, är en desperat åtgärd i en tvångssituation präglad av en avgrundsdjupdjup misär där hemma. De skulle upphöra att komma om misären mildrades.
För det andra. Tiggandet har faktiskt haft positiv effekt för flertalet av besökarna, de blygsamma bidrag de kunnat samla in har inneburit en skillnad där hemma, för barnen liksom för de äldre. Enkla boenden har kunnat göras bättre och mer beboeliga. Barnen har fått kläder, mat och därmed bättre förutsättningar till skolgång. Även denna sanning skymtar fram i de samtal som återges i Valfridssons bakgrundsbeskrivning – men har alltså inte påverkat hans slutsatser.
Nu menar han att våra direkta bidrag inte ger en »långsiktig förändring« – och att det är därför vi inte bör lägga en slant i pappmuggen. Nej visst, här handlar det förstås »bara« om överlevnad och de allra mest akuta behoven.
Det är riktigt att sådan direkt hjälp knappast ändrar det systematiska, strukturella utanförskap som präglar vardagen för dessa romer och andra marginaliserade i deras hemländer. Men den bidrar till överlevnad för en del i avvaktan på att de nödvändiga reformerna blir genomförda och får verkan.
Den direkta gåvan har den påtagliga fördelen att den går till en mottagare som har allt intresse av att bidraget används för de mest akuta behoven, till de angelägna åtgärderna. Administrationskostnaderna är minimala.
Parallellen till remitteringarna från migranter till behövande släktingar där hemma i en lång rad länder är uppenbar. Globalt är dessa hemsända bidrag mer verkningsfulla än det totala officiella biståndet. Det handlar inte bara om mer pengar utan också om att dessa transfereringar tenderar att bli rationellt använda och utan mycket avbränningar.
Fördelen med biståndsorganisationernas arbete – om det utförs kompetent och med ett minimum av sidokostnader – är att det kan inriktas på strukturella problem och i ett bredare sammanhang. Inte minst viktiga kan deras insatser vara om de kombineras med klok opinionsbildning för att exempelvis verka för att barn registreras vid födseln, att utsatta människor inte drabbas av vräkningar och för att alla får del av sjukförsäkring. Huvudproblemen i de aktuella hemländerna är, enligt min mening, den diskriminering som drabbar de utsatta, inte minst romerna.
Både den direkta gåvan till den enskilde på trottoaren och stödet till biståndsgrupper som arbetar i hemländerna har positiv effekt. Men de två kanalerna fungerar inte som kommunicerande kärl. De tiggare som vi vänder ryggen här kan inte räkna med att i stället få hjälp av organisationerna i Rumänien och Bulgarien. De två kanalerna för stöd har olika inriktning och olika tidsperspektiv.
Avsikten bakom Valfridssons linje är uppenbarligen att de utsatta EU-medborgarnas situation här skulle bli så svår och gåvorna så blygsamma att de efterhand skulle avstå från att komma hit. Detta är förstås mindre repressivt än att genomdriva ett förbud – men riktningen är densamma.
Alla vill vi slippa se tiggarna. Men vi måste försöka förstå varför de kommer, att de är här av nödtvång och att alternativet är en ännu djupare misär. Att moralisera över deras val, att tala om »nolltolerans«, att uppmana oss andra att vända ryggen till – det bidrar inte till en verklig lösning.
Det behövs ett annat synsätt. Ett samlat program för reformer i hemländerna och meningsfulla och effektiva insatser på EU-nivå är det centrala. Men vi måste också erbjuda ett rättighetsbaserat, medmänskligt bemötande för dem som i nuläget söker försörjning i andra länder.
Vissa framsteg görs i dag, inte minst i Rumänien. Men det kommer att ta tid innan reformerna får effekt. Under den tiden kommer de utsatta människorna att fortsätta att försöka resa utomlands för att söka jobb och – i värsta fall – samla tomburkar och tigga.
Det ställer oss inför ett moraliskt val. Är vi beredda att behandla dessa besökande som medmänniskor?
Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter 2006-2012, nätverket för utsatta EU-migranter
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
