debatt Kriget i Västsahara har åter blossat upp. Sverige kan spela en nyckelroll genom att till slut verkställa riksdagens beslut att erkänna Västsahara som stat, skriver Lena Thunberg.
Fredagen 13 november bröt Marocko mot det eldupphöravtal, som FN lade fram som det första steget inför en folkomröstning, där västsaharierna skulle välja självständighet eller integration med Marocko. Båda parter, Marocko och Polisario Front, skrev under avtalet, som trädde i kraft 1991.
Nu har det alltså gått 29 år och steg två har inte skett: Västsaharierna har blivit lurade på sin rätt till självbestämmande. De har berövats sin rätt som ett icke-självstyrande territorium enligt FN, att själva bestämma om sin framtid. Varje år antar FN:s säkerhetsråd en ny ännu mer urvattnad resolution utan konkreta krav på folkomröstningen eller slut på Marockos ockupation, som pågått sedan 1975.
FN-styrkan MINURSO har inte ens ett MR-mandat; att övervaka och rapportera om de övergrepp och brott som begås mot västsaharier, som fredligt protesterar mot Marockos ockupation i ockuperat område.
Frustrationen i både den ockuperade delen av Västsahara och i flyktinglägren är naturligtvis massiv.
Det långa kriget har åter startat och ansvaret för detta vilar tungt på ett passivt FN och hela världssamfundet.
2017 bröt Marocko mot eldupphöravtalet genom att börja asfaltera en väg mot Mauretanien genom den buffertzon, där varken Marockos eller Polisarios militära styrkor får befinna sig. Polisario mobiliserade och stod stridsberedda några kilometer bort. FN lovade då att tillsätta en kommission och lösa frågan. Polisarios armé drog sig tillbaka.
Det tillsattes aldrig någon kommission och när nu Marocko åter bröt mot avtalet genom att gå in i buffertzonen och attackera civila västsaharier, som blockerade vägen vid Guerguerat i sydvästra Västsahara, svarade Polisario med att förklara att eldupphöravtalet därmed var brutet och inte längre gällde.
Polisarios styrkor har därefter i fem dagar attackerat flera marockanska posteringar längs den minerade och radarövervakade mur, som Marocko byggt och som delar Västsahara i en ockuperad och en befriad del.
Det 16 år långa kriget från 1975 till 1991 har åter startat och ansvaret för detta vilar tungt på ett passivt FN och hela världssamfundet. Ingen press har skett mot Marockos ockupation under alla dessa år.
FN:s generalsekreterare har i ett uttalande sagt att situationen är ”oroande”. Inget akut möte i säkerhetsrådet är planerat och inget nytt FN-sändebud har tillsatts. Platsen har varit vakant i 18 månader.
Stormakterna i säkerhetsrådet måste pressas. Frankrike bär ett stort ansvar, skriver f d chefen för MINURSO-styrkan generalmajoren Kurt Mosgaard i en kommentar till utvecklingen i Västsahara.
I en debattartikel i EU Observer kräver 19 EU-parlamentariker, däribland Jytte Guteland (S) och Evin Incir (S), att EU nu måste byta strategi och arbeta för att folkomröstningen äntligen sker.
Kriget kommer att fortsätta så länge som FN inte tar sitt ansvar och sätter press på Marocko, säger Polisarios Khatri Addouh i ett uttalande 18 november.
Och vad kan Sverige göra?
Sverige kan äntligen ställa sig i framkant och spela en nyckelroll genom att till slut verkställa det beslut som riksdagen fattade redan 2012: att erkänna Västsahara som stat. Det skulle vara ett verkligt erkännande av västsahariernas långa kamp för det som de berövats under 45 år. Troligen skulle det också bidra till att stoppa det krig som nyss börjat.
Lena Thunberg
redaktör för Tidskriften Västsahara
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
