Löfvens politiska smekmånad uteblev och det parlamentariska läget hade kunnat vara bättre. Det har noga besett knakat betänkligt i regeringsarbetets fogar.
Självfallet är det för tidigt att sätta betyg. Den slutliga domen kommer om fyra år. Fredrik Reinfeldts regering förlorade flera ministrar de första två veckorna efter segervalet 2006. Fackliga protester mot urholkningen av a-kassan pressade den borgerliga regeringen. Opinionsläget var synnerligen dystert. Sören Holmberg trodde länge att Reinfeldtregeringen var rökt. Den satt i åtta år. De flesta har glömt hösten 2006. Det politiska minnet är kort.
Ändå finns några illavarslande tecken i det röd-gröna regeringsbygget. Jag tänker inte i första hand på när regeringen var värd för ett nordiskt-baltisk toppmöte i Stockholm. På presskonferensen i Bella Venezia uppstod en pinsam situation eftersom Stefan Löfven hade fått fel papper i sin hand och inte kunde namnge alla sina kollegor. Detta ska förstås inte hända. Misstaget faller tillbaka på den politiska staben. Nu kan alla göra misstag. En gång. Men i dagens mediala värld kommer klippet att spridas och delas ända in i kaklet och valrörelsen 2018. Möjligen kan detta skrivas på oerfarenhetens konto. Och betraktas som ett förhoppningsvis övergående fenomen.
Mer oroande är debaclet i EU-nämnden där Löfven och regeringen presenterade två olika förhandlingspositioner inför den Europeiska Unionens klimatpolitiska ställningstagande. Hade regeringen två positioner? Var den helt enkelt inte samkörd i denna fråga?
I det senare fallet anas interna spänningar mellan socialdemokraterna och miljöpartiet. Regeringen har också träffat överenskommelser där de två regeringspartierna uppenbarligen tolkat beslutet olika, som besluten om kärnkraften, Förbifart Stockholm och Bromma flygplats. Eller är det fråga om kompromisser som bara skjuter ställningstagandet på framtiden?
Till detta ska läggas öppen kritik mot några av regeringens beslut. Häromveckan protesterade Åsa Romson mot beslutet att tillåta skyddsjakt av varg. Det anmärkningsvärda är inte bara att Romson är vice statsminister utan att regeringar fattar kollektiva beslut. Om detta bildar skola kommer den röd-gröna-regeringen inte att bli långvarig.
Allt detta kokar ner till vilka mekanismer regeringen har för att fatta beslut. Dels mellan olika departement och dels mellan regeringens två koalitionspartners. Här är det uppenbarligen något som inte klickar. I varje fall så här långt.
Den tidigare borgerliga regeringen hade en effektiv mekanism för beslutsfattande. Samordningen fungerade. Trots att det självfallet var en hel del tandagnissel. Disciplinen var stark. Läckor om det interna förhandlingsspelet obefintliga. Frågor där partierna var oense lyftes till partiledarnivå. Öppen kritik mot enskilda regeringsbeslut otänkbara.
Socialdemokraterna har varit åtta år i opposition och är en smula ringrostigt i den statsbärande rollen. Framgångsrika koalitionsregeringar utgår från ett partnerskap och ett ömsesidigt förtroende. Socialdemokraterna har inte suttit i en koalition sedan 1950-talet. Miljöpartiet har gjort en lång resa från aktivism till makt. I teorin. Men är det gröna hjärtat med?
Regeringen har en svag parlamentarisk bas med en potentiell majoritet emot sig om den mobiliseras och samordnas. Fredrik Reinfeldt kunde luta sig mot en majoritet i riksdagen 2006. Stefan Löfvens parlamentariska bas är mycket svagare. Vilket på sätt och vis ställer ännu högre krav. För att kryssa sig fram till vettiga beslut och för att kunna överleva krävs både effektiv samordning och ett större mått av professionalism. Det är hög tid att skärpa sig.
Grattis förresten. Ni sitter i regeringen nu.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
