En professionalisering av det sociala arbetet måste föregås av en förändring av rådande utbildningsystem och dess marknadsanpassning, skriver socionomstudenterna Johan Olsson och Martin Wikberg Grissler.
Det sociala arbetets kris proklameras i upprop, debattartiklar, arbetsmiljöundersökningar och rapporter med allt tätare mellanrum. I denna verklighet borde det vara en självklarhet att socionomutbildningen inriktar sig på diskussioner om det sociala arbetets roll, uppgifter och identitet. I stället ägnar sig socionomstudenter ofta åt ett innehållslöst uppfyllande av kursmål.
Jakten på kursmål och införandet av vissa lärandemodeller gör att undervisningen blir fokuserad på att med varsam hand föra studenterna genom kursen för att garantera kursmålens uppfyllande. Kursmålen är tänkta att förmå studenterna att lära sig på djupet och att lära mer.
Men på detta sätt förvandlas kritiskt tänkande och självständighet till att vara blott en utsmyckning i lärandemålen. De ensidiga kursmålen i kombination med den ekonomiska styrningen av högskolan – vilken kräver ökad så kallad genomströmning – skapar problem. Kritiskt tänkande och akademisk autonomi offras på managementideologins altare.
Vad blir effekten av en lärandemodell som uppmuntrar socionomstudenter att bara lära sig ett svar på en fråga med många möjliga? Problemet uppstår i mötet med en klient som inte ryms inom den givna mallen. Än mindre kan denna socionom verka för förändring inom sin profession eller arbetsplats.
Att det kritiska tänkandet urholkas på socionomutbildningen är än mer bekymmersamt i en tid då allt fler röster ropar efter en reformering av det sociala arbetet. En reformering som många vill se handla om tilltagande professionalisering och en ökad tillit. Detta kan bland annat ses i tillitsreformen som har föreslagits av civilministern och i den översyn av socialtjänsten som nu är påbörjad.
Förhoppningsvis kommer nu tilltron att tillskrivas den yrkesutövande socialarbetaren i stället för de mallar och styrdokument som kommit att dominera det sociala arbetet. En förändring som kommer medföra ett större krav på självständighet och såväl kritiskt som reflexivt tänkande.
Men om socionomutbildningen ska kunna utbilda dessa professionella socialarbetare måste också högskolans överdrivna tilltro till sina mallar bytas ut mot tilltro till studenternas kritiska förmåga. Sker inte detta riskerar högskolan att producera studenter som hamnar ur fas med den reformering som nu är initierad.
Därför bör varje debattör, politiker eller högskoleledning som ivrar för en professionalisering av det sociala arbetet också arbeta för en förändring av rådande utbildningsystem och dess marknadsanpassning. Så att lärarna kan undervisa efter sin övertygelse och slippa kompromissa med sin akademiska integritet. Vilket skulle leda till att utbildningen slutade att ge oinspirerande föreläsningar i syfte att producera ordagranna svar till tentamen. Och börja erbjuda studenterna möjligheter att omsätta det kritiska tänkande i tal och skrift.
En professionaliserad socionomroll är i stort behov av en akademisk utbildning präglad av reflektion och kritik, en utbildning som vågar bryta den eviga rundgången mellan kursmål, tentamen och resultat. Det handlar om att som akademisk institution gå i bräschen för den stundande förändringen och inte tyst se på.
Johan Olsson, socionomstudent, Malmö Högskola
Martin Wikberg Grissler, socionomstudent, Malmö Högskola
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
