debatt Det är dags att kavla upp ärmarna och formulera en svensk och europeisk industripolitik för hållbar utveckling, anser Kajsa Borgnäs, chef på det tyska fackliga utredningsinstitutet Stiftung Arbeit und Umwelt der IG BCE.
Den globala uppvärmningen får långsamt den politiska och mediala uppmärksamhet den är värd. Inget hot mot stabil samhällsutveckling, fred och demokrati är större, än risken att vi med »business-as-usual« överskrider målet om maximalt två graders högre globala genomsnittstemperatur.
Europaparlamentet utlyste för några veckor sedan så kallat »klimatnödläge«. Det är en symboliskt viktig handling. Mer konkret är det paket för en »European Green Deal« som förra veckan presenterades av von der Leyens nytillträdda kommission. Med denna »Deal« har Europa chansen att ta ett av sina viktigaste steg någonsin mot en hållbar framtid.
Centralt i kommissionens nya plan är att EU, liksom redan skett i ett flertal länder, exempelvis Sverige och Tyskland, vill göra klimatneutralitet år 2050 till lag. Ambitionerna för utbyggnad av förnybar energi och elnät höjs. Viktigast är dock att klimatpolitiken för första gången explicit kopplas ihop med en industripolitisk strategi, vilken under 2020 ska utarbetas för att omfatta alla utsläppstunga sektorer – trafik, värme, elsektorn, jordbruket och industrin. Även hittills relativt skyddade verkstäder som EU:s jordbrukssubventioner ser ut att inkorporeras i den mer ambitiösa klimat- och miljöpolitiska agendan, en »innovationsfond« ska etableras och den europeiska utvecklingsbanken EIB få ett starkare uppdrag som »klimatbank«.
Att EU kopplar ihop klimat- med industripolitiken och därmed tar på sig en mer proaktiv industripolitisk roll, är ett viktigt steg i rätt riktning. Många länder har svårigheter att själva klara av utsläppsminskningar i kapitaltunga sektorer där omställning är långsamt och dyrt. Många av de teknologier och den infrastruktur som kommer att vara nödvändiga befinner sig fortfarande i tidiga stadier av långa utvecklingscykler och vägen att få dessa tekniker från forskningsbordet till storskalig produktion är dyr och riskfylld. Få företag har möjlighet (eller incitament) att på egen hand stå för dessa kostnader och risker. EU och dess medlemsstater måste dela på – och således också minska – bördan.
Att minska utsläppen från basindustrin är teknologiskt mer komplext än exempelvis dekarbonisering av trafik- och elsektorn. De energiintensiva järn-, stål-, cement-, kemi-, pappers-, aluminium och kopparbrancherna erbjuder i Europa mellan tre och fyra miljoner direkta arbetstillfällen och omsätter tusen miljarder Euro årligen. Dessa brancher präglas av relativt goda arbetsförhållanden, höga löner och hög facklig anslutningsgrad och är således både ekonomiskt och socialt viktiga. Också i en hållbar framtid kommer hus, broar, transportmedel, mediciner och mat att behöva produceras för en växande världsbefolkning. Dekarbonisering av basindustrin är därmed en av våra allra viktigaste uppgifter.
Existerande statliga forskningsstöd är för småskaliga för att själva driva på industrins omställning.
Stål-, cement- och kemiindustrin står för den allra största delen av industrins samlade koldioxidutsläpp. För dessa tre branscher finns dock redan alternativa produktionssätt och teknologier som kan göra dem mer eller mindre utsläppsfria. Exempelvis kan cement produceras med färre klinkers eller genom att man fångar in och hindrar koldioxidgasen från att nå atmosfären (så kallad carbon-capture). Stål kan produceras utan reduktion i masugn genom exempelvis så kallad direktreduktion med förnybar vätgas. För den oljebaserade kemin skulle förnybar vätgas eller biobränslen kunna ersätta både de fossila råvarorna och idag oftast gasbaserade högtemperaturförfaranden.
Gemensamt för dessa tekniker är att de innebär både en mycket större elförbrukning och ett stort behov av förnybar vätgas samt i många fall helt nya kärnelement i produktionsanläggningarna. De kräver alltså massiva investeringar i nya fabriker och ny infrastruktur.
Att teknikerna för utsläppsneutral basindustri finns betyder inte att dessa också lyckas etablera sig på marknaden. Många tekniker är fortfarande oprövade i stor skala och behöver minst ett decennium innan de är mogna att ersätta befintliga tekniker. Förmodligen behövs finansiellt stöd mycket längre än så, eftersom de (med dagens koldioxidpriser) är dyrare än existerande produktionssätt.
Det är här staten – och EU – kommer in i bilden. De svenska och europeiska produktionsanläggningarna är i många fall rätt gamla och centrala delar av dem kommer på grund av sin höga ålder behöva bytas ut eller genomgå stora reinvesteringar inom de kommande tio till femton åren. Eftersom en masugn håller i genomsnitt i 50 år, en cementugn i 60 år och en kemisk steamcracker i upp till 70 år, måste denna investeringsvåg under 2020-talet innebära ett massivt skifte till de nya produktionsteknikerna, annars sitter vi fast med dagens ohållbara tekniker i minst ett halvt sekel till – eller har enormt mycket »stranded assets« vid 2050.
För omställningen av basindustrin innebär detta alltså följande:
1) de nya, hållbara teknikerna finns, men behöver ytterligare några år för att bli marknadsdugliga,
2) dessa tekniker är relativt dyra och kräver ofta långsiktigt finansiellt stöd,
3) teknikerna förutsätter massiva investeringar i förnybar energi och infrastruktur för vätgasproduktion,
4) under det kommande decenniet måste investeringar i nya produktionsteknologier maximeras, och investeringar i existerande produktionsteknologier minimeras för att motverka »stranded assets«,
5) för detta behövs det nya finansiella instrument, på nationell och europeisk nivå.
Existerande statliga forskningsstöd är för småskaliga för att själva driva på industrins omställning. Det behövs mer forskningsstöd, större investerings- och marknadsintroduktionsstöd, stabila elpriser, samt helt nya instrument, exempelvis så kallade »differenskontrakt« vilka sänker de relativa priserna för nya tekniker.
Genom fondmodeller, upplåning eller via skattesedeln måste staten garantera långsiktig finansiering. På europeisk nivå måste diskussionen om skydd mot så kallad »carbon leakage«, inklusive frågan om stabila el- och energipriser och uppdaterade statsstödsregler, intensifieras.
Det är dags att kavla upp ärmarna och formulera en svensk och europeisk industripolitik för hållbar utveckling. Dekarbonisering av basindustrin är grunden för dekarboniseringen av övriga sektorer. Ingenjörerna har gjort sin del av jobbet, nu är det politikernas tur.
Kajsa Borgnäs, chef på det tyska fackliga utredningsinstitutet Stiftung Arbeit und Umwelt der IG BCE och aktuell med ett kapitel i antologin Tiden rinner ut (Tankesmedjan Tiden)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
