Hög tid för »globalisering light«

Den ohämmade globaliseringen har nått vägs ände och hotar även den frihandel som ligger i varje anständig demokratis intresse. Men just nu öppnas en glänta i historien.

Följd av en skräckslagen omvärld har den nye amerikanske presidenten Donald Trump genomfört sin första arbetsvecka, bland annat med skrotade handelsavtal och hot om höga tullar mot Mexiko för att betala en mur mellan länderna.

Frågan är bara hur skräckslagna vi ska bli. Protektionistiska utbrott är återkommande i USAs historia, med importkvoter för japanska bilar och restriktioner för kinesiskt stål.

Relativt snart borde Trumps medarbetare få honom att inse att straffa mexikanerna med höga tullar inte bara drabbar dem, utan också de fattiga amerikaner som den nye presidenten påstår sig vilja värna.

Frihandel är nämligen inget nyliberalt hokus pokus, utan ligger i varje anständig demokratis egenintresse. Den ohämmade globaliseringen däremot, där de multinationella bolagen försöker domptera de folkvalda och pressa tillbaka löntagarna, denna ordning har nått vägs ände.

Inte bara på grund av den populistiska revolten, utan framförallt för att resultatet av de senaste decenniernas extrema globalisering är stagnerad tillväxt, stillastående löner och för små investeringar.

De som skulle kunna formulera den berättelse vi behöver, om en globalisering light, är alldeles för tysta.

Vi behöver rädda frihandeln inte bara från Trump och andra populister utan också från globaliseringens okritiska liberala hejarklack.

Istället för att gräma oss över allt huvudlöst som den nye amerikanska presidenten hasplar ur sig varje dag, borde vi se att det just nu öppnats en glänta i historien för att justera obalanserna mellan globala marknader och ett nationellt ansvar.

Dani Rodrik heter en ekonom på Harvard i USA som i ett decennium pläderat för nya trafikregler i världsekonomin.

Hans grundtanke är att demokratier har rätten att skydda viktiga egna sociala arrangemang. När nationella intressen kolliderar med globala krav är det de senare som bör ge vika.

Det behöver inte betyda att man halkar in i protektionism. Rodrik menar tvärtom att starka nationalstater gör världsekonomin säkrare och friskare.

Hans paradexempel är de trettio första efterkrigsåren, under det så kallade Bretton Woods–systemet. Det var en strålande succé. Många handelshinder försvann, även om kapitalmarknaderna ännu var kontrollerade. Världshandeln blomstrade, trots att varje land kunde föra en egen politik.

Man kan se system Trump som raka motsatsen – en försvagad demokrati som mest förmår sparka på de svagaste.

Bretton Woods går förstås inte att kopiera idag. Men liksom då behövs nu en större balans mellan marknad och politik.

Det har öppnats en glänta i historien. Världen består inte bara av trumpistiska stollar, utan också av massor av förnuftiga människor. Men de som skulle kunna formulera den berättelse vi behöver, om en globalisering light, är alldeles för tysta.

Risken är istället att ängsliga politiker klamrar sig fast vid den misslyckade modellen med hyperglobalisering och missar chansen att reformera systemet. Då ökar populisternas makt över debatten, till skada för ekonomin och för demokratin.