Höger utan heder

Dagens Arenas ledarsida har under flera år skrivit om normaliseringen av nationalism och rasism.

Till en början var tecknen små, somliga tyckte kanske att vi överdrev. Blåste upp i onödan. Men det senaste året har omsvängningen varit så kraftig att ingen kunnat missa den. Det har inte bara varit en glidning i debatten, från frågor om jämlikhet och gemensam välfärd till migranten som fienden och faran, utan också en acceptans för idéer och rörelser som en gång var parior.

Författaren och skribenten Mattias Hagberg sätter i en serie artiklar i DN fingret på hur högerns debattörer, en efter en, kantrat inför den bruna rörelsens renässans.

Tidigare liberala bastioner som Expressen och Göteborgs-Posten är numera arenor för semantiska draman där svensken är hjälte och omvärlden en trojansk häst som hotar allt från snaps på midsommar till dopp i grytan på julafton.

Det kanske mest dramatiska skiftet inom svensk liberalism är PM Nilssons ideologiska metamorfos. När han som chef för Expressens ledarsida intervjuas i Arena 2/2002 slår han fast: »Jag vill ha en tydlig front mot högern. Jag vill inte att Expressen ska identifieras med KD eller eventuella högerpopulistiska strömningar«.

På Dagens Industris ledarsida i september förra året vecklar han ut följande resonemang: »Ingen lösning bör uteslutas, inte heller att Alliansen bildar regering med eller utan SD:s aktiva stöd.  En sådan alliansregering är inte idealisk, men den har inte riksdagsmajoriteten emot sig«.

Ett annat exempel är Expressens ledarsida under Anna Dahlberg. På valdagen 19 september 2010, under rubriken »Rösta nej till hatet«, uppmanar hon väljare och valda att »isolera SD från allt politiskt inflytande«. Den 30 augusti förra året var tonen annan: »Man bör inte för all framtid utesluta att en regering röstas fram med stöd av Sverigedemokraterna… Nu är inte rätt tid att slänga igen alla dörrar«.

Mattias Hagberg kallar utvecklingen en »flykt från liberalismen«. Jag skulle vilja gå ett steg längre och beskriva det som en kollaps för det liberala paradigm som dominerat västvärlden under flera decennier. Det vakuum som uppstått när liberalismens sufflé säckat ihop fylls nu av reaktionära, konservativa och nationalistiska uppfattningar. Ofta utan motstånd.

Allt färre upprörs längre över fascismens segertåg genom Europa. En borgerlighet som i sin oförmåga att finna nya projekt att surra fast hoppet vid bekräftar, mer eller mindre medvetet, SD:s prismor av verkligheten. Den största måltavlan är inte längre extremhögern utan identitetspolitik, solidaritet med flyktingar och antirasism.

Kombinationen av en normaliserad rasism och digitala plattformar som premierar klickvänliga hån och vassa formuleringar framför analys och eftertanke är en eldfängd kombination, en Pandoras ask med farliga följder. Men det behöver inte vara så. Varken den öppna rasismen eller den gradvisa normaliseringen är en ohejdbar naturkraft. Det går att stå emot, även högerifrån.

Men då behövs ett åsiktslandskap som värderar intellektuell hederlighet och nyans högre än fega megafoner och destruktiva klickfester. Eller för att låna den liberale publicisten Torgny Segerstedts ord: »Liberalismen har alltid varit en svuren motståndare till en självgod och trångbröstad nationalism, enligt vilken det sant mänskliga endast finns hos det egna folket och den egna rasen.«

Det är dags att leva upp till det.