Högern framstår som oseriös

Kolumn Att som Moderaterna och liberalerna vara beredda att driva igenom ett svenskt Natomedlemskap med minsta möjliga marginal och stöd av Sverigedemokraterna framstår som lika dumdristigt som när de borgerliga partierna avskaffade värnplikten med minsta möjliga marginal i riksdagen.

Rysslands invasion av Ukraina har med rätta mötts av vrede mot Putins överfall och solidaritet med Ukrainas folk. Det råder en sällsynt politisk enighet från vänster till höger om att stödja Ukraina aktivt, ta emot ukrainska flyktingar och rikta mycket hårda sanktioner mot Ryssland.

Omvärldens stöd är avgörande för Ukrainas möjligheter att slå tillbaka invasionen. Sveriges politik är en del av det stödet. Det råder också enighet i riksdagen om att förbättra Sveriges försvarsförmåga i denna oroliga tid genom satsningar på det militära och civila försvaret.

Samtidigt passar Natoanhängarna på att propagera för att den svenska säkerhetspolitiken just nu ska förändras i grunden, att vi ska ansluta oss till militäralliansen Nato och ge upp alliansfriheten. I skuggan av Rysslands överfall på Ukraina har stödet svenskt Natomedlemskap ökat till runt 50 procent i vissa mätningar med en övervikt för natoanhängare över motståndare. Mycket talar för att det kan vara en tillfällig topp i stödet för Natomedlemskap, en topp som är helt kopplad till Rysslands krig.

Med Natomedlemskap kommer politiska lojaliteter, att tro något annat är naivt 

Det aktiva svenska stödet för Ukraina och vårt nära samarbete med ett flertal länder i och utanför Nato visar i själva verket att vår nuvarande säkerhetspolitik fungerar väl och ger oss stor handlingsfrihet.

Vi vet inte hur kriget i Ukraina slutar, men landets motstånd mot den ryska invasionen imponerar samtidigt som den ryska militära förmågan framstår som betydligt lägre än vad omvärlden bedömt. Det finns hopp om att Ukraina, med stöd från omvärlden, ska slå tillbaka det ryska överfallet. Det kombinerat med att omvärldens sanktioner sätter hård press på Ryssland kan leda till att Ryssland inte kan uppnå sina mål med kriget.

Det ukrainska folket utkämpar nu en strid som är viktig för hela Europas framtid. Ett av resultatet av konflikten på medellång sikt kan mycket väl bli ett Ryssland som är än mer isolerat och kraftigt försvagat militärt, ekonomiskt och politiskt. I bästa fall kan det påskynda Putins fall och en nödvändig demokratisering av det ryska samhället. I ett sådant läge kan alliansfria stater få en ny och viktig roll i vår del av världen.

Att i denna situation av stor osäkerhet om framtiden och krig i Europa försöka hetsa fram en svensk Natoanslutning är oansvarigt. Om ett sådant beslut skulle tas måste det ske efter grundlig analys och folklig debatt, frågan borde rimligen avgöras genom folkomröstningen eller åtminstone efter öppen debatt med klara alternativ inför ett riksdagsval. Att passa på att försöka lägga om en framgångsrik politik med 200 år gamla rötter för att opinionsläget svänger tillfälligt är inte rimligt.

Den svenska högern framstår som oseriös i en allvarlig tid.

Kriget i Ukraina används för att försöka plocka enkla inrikespolitiska poäng med uppskruvad kritik av regeringen och andra partier. Att som Moderaterna och liberalerna vara beredda att driva igenom ett svenskt Natomedlemskap med minsta möjliga marginal och stöd av Sverigedemokraterna framstår som lika dumdristigt som när de borgerliga partierna avskaffade värnplikten med minsta möjliga marginal i riksdagen.

Inom vänstern finns en betydande skepsis mot högerns okritiska stöd för Nato, det är en skepsis som grundar sig på erfarenhet. Ett huvudsyfte med alliansfriheten är att vi med trovärdighet ska kunna ta ställning för folkrätt och demokrati oavsett om den hotas av Ryssland, Kina, Turkiet eller USA. Vi vet av erfarenhet att den svenska Natovänliga högern aldrig har varit intresserad av den självständiga utrikespolitik som så många svenskar är stolta över och som riktat kritik såväl mot öst som mot väst.

Den Natovänliga högern har haft en i grunden USA-lojal hållning, även när USA har stöttat statskupper och blodbesudlade diktaturer i Latinamerika, hållit apartheid under armarna med katastrofala följder för hela södra Afrika och backat upp diktatorer och bedrivit bombkrig i Sydostasien. Högern har varit påfallande tyst inför Natolandet Turkiets fängslande av oppositionella, invasioner i grannländer eller förföljelser av regionens kurdiska befolkning. De praktiserar redan den Natolojalitet som de vill ska bli Sveriges utrikespolitik. För med Natomedlemskap kommer politiska lojaliteter, att tro något annat är naivt.

Inom arbetarrörelsen har det funnits en vilja att bidra till fred och nedrustning, inte minst av kärnvapen. Det har funnits en skepsis mot att kasta in Sverige i militära äventyr om det inte handlar om fredsbevarande uppdrag på FN:s mandat. Vapen och försvar är nödvändigt i vår tid, men det långsiktiga målet är att skapa en värld där konflikter löses på annat vis. Det är en sund inställning som har haft stöd av en aktiv utrikespolitik grundad på Sveriges position som alliansfritt land. I delar av högern har viljan att dra in Sverige i militära konflikter varit större. När den svensknorska unionen upplöstes på fredlig väg 1905 hade arbetarrörelsens vägran att kriga mot ett broderfolk stor betydelse för att freden kunde bevaras. Under andra världskrigets första år var de tyskvänliga strömningarna betydande inom delar av högern, som tillsammans med ÖB Olof Thörnell och kungahuset argumenterade för att svensk trupp skulle sättas in på finsk och tysk sida vid anfallet mot Sovjetunionen 1941.

Det hade varit en katastrof för Sverige att hamna i krig med de allierade. Som tur var höll socialdemokraterna i samlingsregeringen bestämt emot med hänvisning till Sveriges neutralitet. I samband med USA:s krig mot Irak 2003, ett krig som saknade stöd av FN och folkrätten, argumenterade Jan Björklund för att svensk trupp skulle delta i ett krig som grundades på lögner och hade katastrofala humanitära följder. Även Carl Bildt tillhörde Irakkrigets försvarare. Vi ska vara tacksamma för att Sveriges regering inte följde dessa Natoanhängares råd. Det är ingen tillfällighet att det är våra mest USA-lojala politiker som också har varit våra varmaste Natoanhängare.

Det är viktigt att vi diskuterar både vad som är bäst för Sveriges säkerhet och hur vi på bästa sätt ska kunna bidra internationellt till fred och respekt för folkrätten. Att överge alliansfriheten minskar våra möjligheter att spela en roll globalt för fred och nedrustning. En central fråga i debatten om svenskt Nato-medlemskap är om det skulle gynna Sveriges säkerhet eller om det skulle öka spänningen, upprustningen och därmed krigsrisken i vårt närområde. Särskilt viktigt är det att göra en sådan analys om man vill att Sverige går med i Nato samtidigt som det pågår ett större krig i Europa.

Många Natoanhängare avvisar den debatten med att vi inte ska låta Rysslands motstånd mot ett svenskt natointräde påverka våra beslut. Det är självklart att det helt och hållet är Sverige som avgör frågan om Natomedlemskap, allt annat vore otänkbart. Men tanken att vi inte ska analysera de risker för ökad spänning, upprustning och ytterst konflikt som följer med ett natointräde är helt orimliga. Natoanhängarna hävdar att ett Natomedlemskap ökar vår säkerhet samtidigt som de inte ens vill analysera om så verkligen är fallet. Det håller inte.

Det säkerhetspolitiska läget i Europa förändras av Rysslands krig mot Ukraina, men hur det kommer att se ut efter kriget vet vi mycket lite om i dag. Till det kommer att vi inte heller vet hur Natos framtid ser ut. Kommer fler Nato-länder än Turkiet, Ungern och Polen att utvecklas åt ett auktoritärt håll med begränsningar av demokratin? Kommer Trump tillbaka som president efter nästa val i USA? Skulle vi ens ha haft en Natodebatt om Trump hade varit president i USA idag?

De grundläggande argumenten för alliansfrihet är fortsatt relevanta. Alliansfriheten ger oss större trovärdighet med en självständig utrikespolitik för folkrätten och demokratin oavsett vem som vill begränsa den. Alliansfriheten minskar risken att vi dras in i krig på grund av de ömsesidiga förpliktelser som är Natos kärna. Alliansfriheten ger oss större politisk frihet att verka för kärnvapennedrustning när vi inte godtar Natos kärnvapendoktrin. Alliansfriheten sätter oss inte i samma militära allians som Turkiet, ett land som använder militären mot sitt eget folk och sina grannländer.

Jag förstår att högern ligger på i Natofrågan just nu, många inom högern har aldrig varit bekväma med Sveriges självständiga utrikespolitik. Men inför ett avgörande vägval i säkerhetspolitiken kan det vara klokt att ha lite is i magen och ta beslut först efter en rejäl analys och folklig debatt.