ledare Ny kärnkraft är en gigantisk återvändsgränd. Pengar låses som kunde gått till nyttigare saker. Så vad är det högerpartierna håller på med?
Det var för 47 år sedan i Sporthallen i Luleå, som kärnkraften blev en het politisk fråga i vårt land.
Nobelpristagaren, fysikern Hannes Alfvén skulle tala på centerns riksstämma. Stämmodeltagarna var knäpp tysta när Alfvén med sin spröda, nasala röst förordade ett omedelbart stopp för fortsatt kärnkraftsutbyggnad:
”Lager av svårhanterligt radioaktivt avfall, är det det arv vi ska ge kommande generationer?” frågade han retoriskt.
När kritiken mot kärnkraften nu växte fram var det kravet att avfallet måste förvaras på ett betryggande sätt i århundraden som var kritikernas främsta argument mot:
”Har vi rätt att ställa ut sådana krav på våra barn och barnbarn?” var exempelvis centerledaren Thorbjörn Fälldins budskap i ett tal vid denna tid.
Frågan om det slutliga förvaret av det farliga avfallet var olöst för 47 år sedan, men faktiskt har vi ännu idag ingen bra lösning.
Fyra länder, däribland Sverige, ligger visserligen i framkant av utvecklingen. Det radioaktiva avfallet är hos oss tänkt att förvaras i kopparcylindrar i bergrum långt under marken. Nu har emellertid forskare upptäckt farlig korrosion i cylindrarna. Kopparn är alltså inte detta undergörande material, som förmår skydda oss i hundratusentals år.
Det skulle innebära en rejäl smäll för de mest elslukande industrierna.
I den debatt som blossat upp de senaste veckorna talar kärnkraftskramarna om att fler reaktorer måste byggas för att vårt land ska klara framtidens stora elbehov.
Men det är ren och skär populism, om man inte samtidigt kan säga hur man ska klara de skyhöga kostnaderna och de många år ny kärnkraft tar att utveckla och bygga, när vindkraften finns här och nu.
Kristdemokraten Ebba Busch har till exempel föreslagit två nya kärnkraftverk, utan att beröra vad det kostar. I en kalkyl som professor Lennart Söder på KTH kom med i förra veckan skulle prislappen kanske stanna vid 200 miljarder kronor. Om fransk teknik användes skulle siffran bli närmare 400 miljarder.
Extrakostnader för alla elkunder i Sverige skulle kanske bli 20 öre/kWh extra. Det låter kanske inte så mycket, men det skulle innebära en rejäl smäll för de mest elslukande industrierna.
Kärnkraftskramarna har i detta läge entusiastiskt börjat tala om små SMR-reaktorer som lösningen. De kan tillverkas på fabrik och fraktas till storkonsumenter av el och sättas upp i närheten.
Men SMR-reaktorn producerar bara 55 megawatt när en ”riktig” reaktor kanske presterar 1 000 megawatt. Och det beräknas ta 10–15 år från att man startar projektet tills den första minireaktorn är klar. Ännu en gång – tid och pengar som förmodligen är bättre använda om de satsas på vind- och solkraft.
Ny kärnkraft är en gigantisk återvändsgränd. Nya lösningar krävs för slutförvaret av avfallet. Strålsäkerhetsmyndigheten måste ha nya föreskrifter. Miljöbalken måste ändras. Jättelika statliga subventioner krävs för att göra kostnaderna hanterbara. Pengar låses som kunde gått till nyttigare saker, till exempel en utbyggnad av havsbaserad vindkraft. Så vad är det högerpartierna håller på med?
De måste sluta berätta sagor om ny kärnkraft. Däremot är de välkomna att vara med och lösa verkliga problem, som att Svenska kraftnät måste ha ett nät för att bättre än idag kunna skicka el som produceras i norr söderut.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
