Europa har en historisk chans att åtgärda klimatkrisens strukturella orsaker. Men när klimatpolitik ses som en livsstilsfråga stiger den slutnota som vi ännu inte förstår vidden av.
Extrema väderväxlingar med risk för global spannmålskris och ekonomiska chocker. Måndagens resultat från FN:s klimatpanel var lika delar skrämmande som nödvändig läsning. Lennart Olsson, professor i fysisk geografi och en av rapportförfattarna, har ett tydligt budskap till världens beslutsfattare: ”Om vi inte lyckas vända utsläppen väldigt snart är det en ganska katastrofal framtid vi har framför oss.”
Krisen, hotet och utmaningarna är kända sedan länge. Statistiken i FN:s rapport liksom verkligheten runtomkring oss talar med en röst. Trots det tycks gensvaret från politiker vara mer av en tyst viskning än ett nödvändigt rop på reformer. Så varför händer ingenting?
En av förklaringarna finns i en större process där strukturella samhällsproblem har förskjutits från den gemensamma till den individuella sfären. Politikens ansvar har skalats bort och individualiserats.
Grundläggande problem med jämställdhet, manifesterat genom ojämn fördelning av hushållsarbetet, har slätats över med trubbiga skatteavdrag riktade mot höginkomsttagare. Sociala och ekonomiska klyftor, uttryckt som elevers vitt skilda förutsättningar att lära sig i skolan, hanteras på liknande sätt. Föräldrar med goda inkomster, hög utbildningsnivå och breda sociala nätverk kan därmed ytterligare förstärka det socioekonomiska övertaget.
Synsättet spiller över på mer eller mindre alla delar av samhället. Att en svag efterfrågan i ekonomin leder till hög arbetslöshet ska jobbcoachas bort, eller fixas med skriva-cv-kurser. Högerns ekonomiska doktriner med krav på flexibel och billig arbetskraft – en utbuds- snarare än efterfrågestyrd politik – påverkar även vårt sätt att tänka på klimatet.
Det politiska ansvaret för en redan försenad klimatomställning blir en gnagande ångest för den enskilde. Sopsortering, konsumentval och självhushållning blir förvirrade svar på betydligt större frågor. De viktigaste, strukturella, faktorerna hamnar i skymundan.
Klimatkrisen är ingen livsstilsfråga som kan mätas eller lösas i enskilda handlingar. Det är ett samhällsproblem som sträcker sig bortom gränserna – och behöver gränslösa lösningar. Inför Europaparlamentsvalet i maj är de ideologiska skiljelinjerna tydliga: en höger som stoppar alla försök till klimatpolitik och en vänster som sitter på intressanta idéer men inte förmår formulera sammanhängande svar.
Europa har en historisk chans att driva igenom en hållbar och social omställning med fokus på klimatkrisens strukturella orsaker. Verktygen finns: ekonomiska incitament, regleringar, förbud och fungerande system för utsläpp. Kollektiva problem kräver kollektiva lösningar.
Men dagens klimatpolitiska dimridåer förvärrar krisen mångfaldigt med en slutnota som vi ännu inte förstått vidden av.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
