Hur tänker Moderaterna när gamla idéer återupplivas från högerns egen elefantkyrkogård och skelettgarderob? För första gången utmanas partiet nu på högerkanten av ett parti som ligger jämsides med dem i opinionsmätningarna.

 Häromveckan bjöd Svensk Tidskrift in till sommarmingel om ”liberalkonservatismen” på Moderaternas partikansli på Blasieholmen.

Tidskriften har allt sedan starten 1911 varit knuten till den svenska högern. På den tiden var Sverige inte en demokrati. Pressad av storfinansen och kungahuset accepterade högern hösten 1918 till sist en kompromiss (allmän och lika rösträtt för män och kvinnor men kungahuset och första kammaren blev kvar).

Det var då. För första gången utmanas moderaterna nu på högerkanten. Sverigedemokraterna (SD) återknyter noga besett till högerns politik och ståndpunkter för ett hundra år sedan. Partiet försöker ge intrycket av att bära vidare arvet från Per Albins socialdemokratiska folkhem. Men i själva verket är det högerns folkhemsbegrepp från början av seklet Jimmie Åkesson återupplivar.

Högerns folkhemstänkande omgärdades av myter och dimmiga föreställningar.

Högerns folkhemstänkande och syn på nationen och historien omgärdades av myter och minst sagt dimmiga föreställningar. Inte minst handlade det om en fixering vid svenskhet och nationell kultur. Björn Söders uttalande om svenskar och minoriteter har sina rötter i dessa tankemiljöer. Efter demokratins genombrott var de länge tillbakahållna.

Men de har under ett sekel levt vidare i underjordiska miljöer och nätverk. Högern har på sin kant omfamnat ”liberalkonservatismen” som samlande ideologiskt nav och förstås accepterat demokrati.

Men hur tänker moderaterna nu? Nu när gamla idéer återupplivas från högerns egen elefantkyrkogård och skelettgarderob? Och när Sverigedemokraterna ligger jämsides med moderaterna i opinionsmätningarna?

Det var för att få svar på dessa frågor jag tog vägen förbi Svensk Tidskrift.

Publiken samlade många ur de intellektuella högernätverken. Talarna lockade kanske också. Som Gunnar Strömmer, en gång för fri invandring nu partisekreterare för ett parti som lämnat beteckningen ”ny” bakom sig. Det var Timbros Karin Svanborg-Sjövall och Göteborgspostens Alice Teodorescu, båda ”liberalkonservativa”, den första kanske mer (ny)liberal och den senare möjligen mer konservativ. Sedan var det Thomas Gür som har blivit mer hårdför i sin retorik på senare tid. Medan en av moderaternas grå eminenser från Carl Bildts generation Olof Ehrenkronatalat om högerns 68. Den här kvällen efterlyste han ett internationellt perspektiv och uppmärksammade hoten mot demokratin i länder som Polen, Ungern och Turkiet.

Men det fanns ändå en elefant i rummet, som ingen riktigt ville adressera med namns nämnande. Sedan Gösta Bohmans dagar har Moderaterna varit överlägset största borgerliga parti. Vad händer om SD blir lika stora eller kanske till och med större än Kristersson i höst?

Socialdemokratin utmanades politiskt från vänster 1968. Men de olika vänsterpartiernas väljarstöd var försumbart om ens mätbart de där radikala åren. SD bärs däremot upp av breda väljargrupper.

Allt detta utgör förstås bakgrunden till moderaternas omläggning av politiken efter förra valet. Och partiledarbytet från Kinberg Batra till Kristersson. Samtidigt skakar det i Alliansbyggets fogar. Moderaterna pendlar mellan politisk existentiell ångest och förhoppningarna om att makten trots allt är inom räckhåll.

SD uppfattas mer som ett dåligt och problematiskt väderomslag än den stora politiska utmaningen.

Senast tydliggjordes detta i samband med utspelen om principerna för valet av talman och fördelningen av ordförandeposterna i riksdagens utskott. Anledningen till att detta kommer upp nu kan bara vara en. Moderaterna vill sända en signal till SD och bana väg för Kristersson som statsminister.

Jag har med mig en insikt från kvällen med Svensk Tidskrift.

Många moderater tycker illa vara om det politiska läget och Sverigedemokraterna. Men det är ändå vänstern och socialdemokratin som är huvudmotståndaren. SD uppfattas mer som ett dåligt och problematiskt väderomslag än den stora politiska utmaningen.

  • Gunnar Strömmer lovade att ta kamp mot ”vänsterns hegemoni” på universiteten.
  • Thomas Gür pratade om hotet från parallellsamhällen i förorterna ochom att det hög tid att ifrågasätta alla pengar som går till public service.
  • Olof Ehrenkrona talade engagerat och tydligt om de illiberala demokraterna och om Trump, men valde sedan snarare att lyfta upp vänsterns kollektivism och nygamla kläder: feminism, postmodernism och identitetspolitik.

Ulf Kristersson låter snarare som en politiker i Fredrik Reinfeldt nymoderata startelva. Men är politiskt mer gammalmoderat, han går till och med längre än Bohman och Bildt med sina krav på marknadshyror, sänkta skatter och inskränkt arbetsrätt. Detta har han kryddat med återkommande utspel om hårda tag. Välinformerade Dagens Industrirapporterar att det interna trycket att Moderaterna ska ta makten oavsett valutgång är stenhårt.

Och jag har intrycken med mig även när jag lyssnade på Moderaternas ekonomisk-politiska seminarium i Almedalen. Det modererades för övrigt av just Timbros Karin Svanborg-Sjövall. Det hände aldrig på Fredrik Reinfeldts tid som höll distansen till Svenskt Näringsliv och Timbro.

Samma dag presenterade Timbro påpassligt ett 50-punktsprogram, men bland annat en sänkning av i stort sett alla skatter och förstås sänkta löner och – särskilt värt att uppmärksamma – avskaffad semesterlagstiftning.

Vänsterns 68 gav socialdemokratin vind i seglen och ledde över i det radikala 70-talet.

Trots allt gruff bland borgerliga intellektuella inser högerns strateger kan kanske ”högerns 68” bereda väg för en borgerlig radikal skördetid.

1968. 2018. Det ligger något ödesmättat över dessa årtal. Mycket lite av valdebatten har handlat om allt detta. Istället alla dessa evinnerliga maktstrategiska och spelteoretiska spekulationer och kalkyler. Mycket fokus på integration och migration. Och om det auktoritära mot den frihetliga.

Det är hög tid attockså fokusera på vägvalen beträffande arbetslivet, ekonomin och välfärden. Och vad som ytterst står på spel i höstens val.

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena