Efter åratal av hårdare tag, omfördelning från det gemensamma till allt rikare eliter och en tilltagande, populistisk främlingsfientlighet har den senaste tidens på alla sätt förfärliga händelser ritat om spelplanen. Med risk för att låta överdrivet cynisk: Det har sannerligen inte varit en lätt sommar för högern.
Efter Anders Behring Breiviks mord på en hel generation unga socialdemokrater är utrymmet för grumliga utspel och krav på att ”ta debatten” med människor som hatar svåra att komma undan med.
Breiviks manifest och muslimhatande nätaktiviteter skiljer sig föga från de otaliga angrepp på ”invandrarkriminalitet” och förslag på slöjförbud som haglat på högerkanten om mitten de senaste åren. Att i yttrandefrihetens namn påstå att vissa människor är mer kulturellt betingade än andra att begå brott är – åtminstone för tillfället – en social omöjlighet.
Och även om Storbritanniens domstolar löper amok i sina försök att straffa inbillade eller verkliga deltagare i förra veckans upplopp trängs allt fler diskussioner om ojämlikhet och strukturella ekonomiska problem bland förklaringarna. När premiärminister David Cameron hotar med kontroll och reglering av sociala medier framstår han bara som maktlös, inte som en man för framtiden. Även om upploppen i sig saknade sammanhållen politisk agenda har de bidragit till att fokus förflyttas från borgerliga kärnkrav på hårdare tag och fler poliser till analyser av och hur ett ojämlikt klassamhälle faktiskt ser ut.
Man kan tycka att den i mångt och mycket oreglerade marknadsekonomin borde ha varit en källa till kritik redan innan dess andra krasch sedan 2008 inleddes, men snart är det bara de religiöst marknadsdevota som kan hävda att fri kapitalism löser alla problem. Europas politiska eliter är så pass desperata att de föreslår en skatt på finansiella transaktioner, något Attac-rörelsen krävde redan för mer än tio år sedan.
Det är ingen underdrift att säga att världen hösten 2011 är en orolig plats. I Syrien slaktas alltjämt civila, östra Afrika svälter, börserna åker bergochdalbana, arbetslösheten breder ut sig. Huruvida den nyliberala och ”starkast-först”-högerns hegemoni är bruten är för tidigt att sia om. Däremot har samtidens katastrofer blottat revor stora nog att peka ut en annan, möjligare framtid.
Återstår bara för vänstern att sätta fart.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
