På söndag kan en högerextrem kandidat bli Brasiliens president. Utvecklingen i landet påminner oss om demokratins bräcklighet och de strategiska hindren för vänstern att vinna mark över kapitalstarka och mäktiga särintressen.
»Vi har chansen att åstadkomma något nytt, att gå före resten av världen«, förklarar hon entusiastiskt. Trettiotalet unga socialdemokrater och aktivister från hela Latinamerika har samlats i Rio de Janeiro för att formulera strategier för den gryende vänstern. Året är 2011 och jag antecknar febrilt från det entusiastiska mötet, arrangerat av det det socialistiska partiet PT.
Stämningen är hoppfull, hela lokalen liksom vibrerar av framtidstro och febrig reformiver.
Avgående president Luiz Inácio Lula da Silva från PT åtnjuter de högsta förtroendesiffrorna någonsin för en ledare i Brasilien. Inte konstigt. Inom loppet av fem år har andelen fattiga i halverats, nytillträdda Dilma Rousseff när hopp om en fortsatt hög reformtakt.
What a difference a day makes.
Sju år senare sitter Lula fängslad och Rousseff har avsatts under kuppliknande former. Michel Temers högerregering som knipit makten har snabbt upphävt de sociala landvinningarna. Alla federala utgifter är frysta för 20 år framåt, arbetsrätten har försvagats och flera sociala program har avvecklats. Läget kan bäst beskrivas som en högerradikal kontrarevolution.
Korruptionen i Brasilien spänner över hela det politiska spektrat och kritiken mot den är ofta legitim. Men i dokumentärfilmen ”The Trial” skildras hur högern utnyttjat svepande anklagelser för att avsätta Dilma Rousseff. Malströmmen av korruption inom alla delar av politiken förvanskades till att handla om henne som person. När det brasilianska kapitalets intressen tycktes under hot utnyttjades korruptionsanklagelser som en murbräcka mot PT-regeringen.
Och rök och speglar-taktiken har fungerat.
Det som en gång var ett demokratiskt och socialistiskt alternativ till det auktoritära Venezuela står inför en destruktiv omvandling.
Samtidigt har läget skapat jordmån för än mer extrema krafter. Inför söndagens presidentval kandiderar den tidigare yrkesmilitären Jair Bolsonaro på ett högerextremt program – och har seglat upp som favorit. I senaste mätningen leder han med tio procentenheter över PT-kandidaten Fernando Haddad.
Bolsonaro hyllar öppet militärdiktaturen som styrde landet 1964-1985 och vill se en återgång till ett fördemokratiskt styrelseskick. Han menar dessutom att det enda problemet med Augusto Pinochets diktatur i Chile var »att han inte hann döda fler«. Människor från Mellanöstern, Afrika och Haiti kallas »mänsklighetens avskum«.
Bolsonaros häxbrygd på antikorruption och regelrätt fascism skakar om Brasiliens grundvalar. Omvärldens reaktioner är närmast chockartade.
Allt tyder på att den progressiva epokens brinntid är slut. Det som en gång var ett demokratiskt och socialistiskt alternativ till det auktoritära Venezuela står inför en destruktiv omvandling. Landets vänster är både splittrad och paralyserad.
Ändå finns det ljusglimtar. Bolsonaros framryckning har väckt liv i en landsomfattande kvinnorörelse som tar strid mot hatets idéer och som samlat tiotusentals personer i demonstrationer i Brasilien. Förra veckan demonstrerade brasilianska kvinnor även i Stockholm mot sexism och fascism. Motståndet finns och frodas.
Mer än något annat minner exemplet Brasilien oss om demokratins bräcklighet och de strategiska hindren för vänstern att vinna mark över kapitalstarka och mäktiga särintressen. Eller som Lula skriver i det »manifest till det brasilianska folket« som publicerades i somras:
»De ljög för att ge bort landets rikedomar och för att gynna den ekonomiska och finansiella makten, i ett skandalöst förräderi av folkets vilja.«
Och nu, när förtroendet för demokratin smulas sönder, är risken stor att förräderiets pris blir Bolsonaro.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
