Att förespråka låga löner är i praktiken att förespråka ett bidragssamhälle.
Kokerskor. Portvakter. Pigor. Betjänter. Dejor. Dagkarlar. Däldragare. Hyttdrängar. Kammarjungfrur.
Jobb som dominerade arbetsmarknaden för mindre än ett sekel sedan är numera bleka minnen. Varför försvann de?
Den ena anledningen är teknologisk utveckling, som gjorde många yrken ålderdomliga. Den andra är en medveten politisk prioritering från en socialdemokrati som ville avskaffa slitets, sotets och fattigdomens arbetsmarknad. Välståndet skulle inte byggas på krökta ryggar, utan med högre utbildning och vässad produktivitet. Minskade ekonomiska skillnader gjorde jobben olönsamma, nya sektorer växte fram.
Historien är en viktig påminnelse när vår tids borgerliga opinionsbildare hakar upp sig på lägre löner som en mirakelkur för att ”utanförskapsgrupper” – med andra ord fattiga – ska komma in på arbetsmarknaden. Argumenten haltar.
Högerns tribuner väljer medvetet att enbart fokusera på utbudet i samhällsekonomin, särskilt kostnaden för arbetsgivaren. Men det är bara ena sidan av myntet. Lägre löner innebär också försämrad köpkraft, konsumtion och efterfrågan.
För att inte tala om det sociala priset.
”De växande skillnaderna mellan hög- och lågutbildades inkomster utgör en ytterst påtagligg fara. Om klyftan fortsätter att vidgas kommer vi att få fruktansvärda problem.”
Orden tillhör inte en vänsterdebattör, utan högerns favoritekonom Milton Friedman. Han insåg att priset för accelererade klassklyftor är för högt. Synd att vår tids höger inte gjort samma läxa.
Studier visar att lägre ingångslöner kostar betydligt mer än det smakar. Fler får möjligen jobb, men färre kan försörja sig på dem. I slutändan får samhället betala i form av försäkringar, sjukvård och bidrag.
Att förespråka låga löner är i praktiken att förespråka ett bidragssamhälle.
Som vanligt är verkligheten högerns farligaste motståndare. Reallönerna för de med lägst inkomster har minskat – två gånger. Först strax efter finanskrisen 2008 och därefter ännu en gång 2011. Trots det har jobbfesten uteblivit.
Den ensidiga fokuseringen på utbudsekonomin skyler det faktum att Sverige är ett rikt land, inte minst tydligt genom de senaste årens vinstfest inom näringslivet. Problemet är samhället är för ojämlikt, löneandelen för låginkomsttagare för liten. Så i stället för att diskutera vilka som inte är värda mer än minsta möjliga, varför diskuterar vi inte den orättvisa och ineffektiva fördelningen?
Självklart fungerar det inte att plocka fram den nationalstatliga erans verktygslåda för att lösa vår tids arbetslöshetkris. Men varför skulle inte samma principer – hög utbildningsnivå och produktivitet i kombination med skäliga löner – kunna ligga till grund för en framtida europeisk arbetsmarknadspolitik?
Hellre det än att som högern vilja vrida tillbaka klockan till portvakternas och pigornas era.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
