De aggressiva sparpaketen har inte bara slagit hål i Europas välfärdssystem, de har heller inte skapat jobb och framtidsutsikter.
Åren har varit dystra efter den amerikanska finanskraschen och efterföljande eurokris. Arbetslöshetsköerna ringlar sig långa i Europa, regeringar faller under trycket från krympande ekonomier.
En generation av hushåll har inte bara fått allt tunnare plånböcker, de har i somliga fall tvingats ut på gatan. Optimism har blivit en politisk lyxvara. Med det som bakgrund är det kanske inte märkligt att kontinentens ledare är snabba att plocka upp ljusningar i mörkret.
Att Spanien på pappret lämnat lågkonjunkturen bakom sig har fått bedömare och ekonomer att dra stora växlar.
I ett land på randen till kollaps tycks vändningen äntligen vara här. Eller?
Det är skillnad på tillväxt och tillväxt. I Spanien är det ännu för tidigt att överblicka krisens sociala kostnader. Samma mönster upprepar sig i många av Europas länder. Fortfarande är det bara en handfull länder i eurozonen, däribland Tyskland och Österrike, som har en arbetslöshet under tio procent.
Det är lätt att se på krisen som ett tekniskt fenomen, något som analytiker och experter kan lösa bara de har rätt verktyg. Europas tongivande höger pekade snabbt ut åtstramningar och slopade regler på arbetsmarknaden som receptet mot krisen. Det enda receptet.
Frågan blev inte ens politisk, en fråga om process och resultat, och vänstern missade chansen att formulera ett eget alternativ.
Europas jobblösa tillväxt ses som ett bevis för högerdogmernas giltighet och framgång. Men som så ofta är det verkligheten som är nyliberalismens största fiende. De aggressiva sparpaketen har inte bara slagit hål i Europas välfärdssystem, de har heller inte skapat jobb och framtidsutsikter.
Fastän Spanien rent tekniskt inte längre är i lågkonjunktur saknar var fjärde spanjor ett jobb och efterfrågan i landet fortsätter sjunka.
Tillväxtens källor är helt enkelt för grunda och svaga för att skapa nya jobb. En verklig vändning kräver nämligen växande jobbsektorer. I själva verket sker motsatsen.
Samtidigt som den konservativa regeringen i Storbritannien firar en tillväxt på 0,8 procent, lider elva länder i EU av negativ tillväxt. Jobben blir färre, framtidsutsikterna grumligare. Och de politiska riskerna – med extrema partier som vinner mark när etablissemanget kapitulerar – allt större.
Den stora frågan är hur mycket tålamod den europeiska befolkningen har med det nyliberala späkpaketet. Vi har ingen möjlighet att veta vad som hänt om Europa valt en annan väg, om investeringar och en mer aktiv ekonomisk politik vunnit över avdammade högerdogmer. Samtidigt är det svårt att föreställa sig en ekonomisk, social och politisk situation värre än den Europa upplever i dag.
Herbert Hoover var amerikansk president under upprinnelsen till den stora depressionen. Liksom Europas politiker i dag valde han att möta krisen med stora besparingar i kombination med en ovilja till genomgripande reformer:
”Depressionen kan inte botas genom parlamentarisk handling eller regeringsutlåtanden. De ekonomiska såren måste i stället läkas av cellerna i den ekonomiska kroppen i sig.”
Den gången blev priset för politisk apati ett samhälle skakat, skadat, i grunden. Hur stor blir Europas nota för dagens nyliberala sparraseri?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
