Den 17 april går Finland till val. Sannfinländarna kan mycket väl ingå i en ny finsk samlingsregering. Nyss var partiet en krumelur i marginalen. De senaste opinionsundersökningarna placerar Sannfinländarna som näst största parti. Bara de Gröna utesluter ett kommande regeringssamarbete. Partiledaren Timo Soini kan tänka sig att bli Finlands nästa statsminister.
Sannfinländarna är arvtagare till Finlands landsbygdsparti som gick i (ekonomisk) konkurs 1995. Landsbygdspartiet var från början en utbrytning ur finska Bondeförbundet. Veikko Vennamo tog in partiet i riksdagen 1966 på en tidstypisk populistisk högerkritik mot ”herrarna i Helsingfors”.
Statsvetaren Ann-Catherine Jungar påminner om Vennamos effektiva uttryck: ”Folket vet.” Men som Jungar framhåller erbjuder populismen ”ingen politisk ideologi som förklarar samhällets tillstånd” utan ”ger röst till sina sympatisörers erfarenheter och bekräftar deras världsbilder”.
Kravet på minskad invandring står högt upp på Sannfinländarnas program. Vidare riktas udden mot svenskan (Finland är tvåspråkigt) och finlandssvenskarna. Häromdagen ordnade Finskhetens förbund en demonstration framför riksdagshuset i Helsingfors mot ”tvångssvenskan”. Svenska är obligatorisk i den finska skolan.
Sannfinländarna är mot EU och vill inte att Finland ska bidra till fonder som stödjer andra EU-länder i kris. Den radikala högerpopulismens nationalism är lätt igenkännlig. Detta ”svar” på globaliseringen är lika bekant som oroande och kokar ner till krav på kulturell enhetlighet och nationell homogenitet. Inte bara svenskan ska bort. ”Mångkulturalismen” ska fördrivas.
En av Sannfinländarnas ledande företrädare har argumenterat mot att skattemedel går till ”kvasikonstnärliga postmodernistiska experiment”. Nej, det ska vara konst som föreställer något. Och som inger ”självkänsla” och ”nationell stolthet”. Sannfinländarna vill öka nativiteten. Men säger nej till samkönade äktenskap.
Ett särskilt dilemma i sammanhanget är den finska politiska konsensuskulturen. Den hänger samman med landets dramatiska 1900-talshistoria. Samlingsregeringar har varit vanligare än i många andra länder. Vennamo opponerade sig på sin tid mot Paasikivi-Kekkonen-linjen och den ”vänskapliga” relationen med Sovjetunionen och karakteriserade republiken Finland som ett slags ”Kekkoslovakia”.
I dag är Sovjet borta. I stället råder konsensus i de etablerade politiska partierna om Finlands medlemskap i EU. Euron infördes utan ”störande” folkomröstningar. Engelskan upplevs i dag som mer relevant än svenskan, länge en språklig brygga till övriga Norden.
I denna tid vinner Sannfinländarna mark på sitt program för en renässans det finska. Finland har varit underkastat såväl svensk som rysk överhöghet men samtidigt förblivit en kulturernas korsväg. Sannfinländarna distanserar mot Finlands egen flerkulturella historia. Och är om sanningen ska fram i otakt med tiden. Men i takt med en växande europeisk högerradikal och främlingsfientlig opinion. En oroande kombination.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
