ledare Radikalhögern och den traditionella högern förenas i den sociala kontrollen av löntagare och upprätthållandet av kapitalets maktposition.
När det högerpopulistiska Fremskrittspartiet (FRP) tog plats i de norska regeringen med Høyre 2013 beskrev Erna Solberg, högerledare och tillträdande statsminister, händelsen som »en historisk överenskommelse«. Tills nyligen har FRP haft flera tunga ministerposter, bland annat med mer eller mindre fritt spelrum inom migrations- och integrationspolitiken.
Maktkonstellationen var ingen slump. Tankesmedjan Civita, finansierad av näringslivet, ägnade stor möda åt att kratta manegen för en armkrok mellan den traditionella och den populistiska högern. Regeringen under Erna Solberg drev därmed igenom en offensiv politik med skattesänkningar, avregleringar och i privatiseringar i kombination med en repressiv migrationspolitik.
FRP:s stora inflytande på norsk politik byggde ett nytt medielandskap, där högerradikala och rasistiska megafoner dominerade debatten. Den politiska terrängen skiftade form. Men klivet in i den borgerliga stugvärmen visar också hur traditionell och högerpopulistisk höger har överlappande intressen.
Socialantroprologen Sindre Bangstad kopplar exemplet Norge till hur nyliberalismens politiska projekt inte bara bäddat för vår tids högerpopulistiska och högerradikala våg. I själva verket fungerar har rörelserna en förstärkande växelverkan. Bangstad beskriver den politiska brygden som ett slags plutokratisk populism: »Högerpopulismen må vara motståndare till de delar av samhället med högt kulturellt kapital, men har i det norska sammanhanget visat sig vara extremt användbar för finansiella eliter«.
Den verkliga maktens centrum, den finansiella eliten, täcks av dimridåer.
Både Fremskrittspartiet i Norge och Sverigedemokraterna i Sverige har ett retorikbygge där vanligt folk ställs mot eliten. Politikerna. Journalisterna. Förrädarna. Skulden placeras på den invandrade, den andre, snarare än den ekonomiska och faktiska eliten.
I essäsamlingen Nation i ombildning – essäer om 2000-talets Sverige knyter olika forskare Sveriges ekonomiska systemskifte till den reaktionära, rasistiska och högerradikala renässansen. Under flera decennier har den svenska välfärdsstaten stöpts om i grunden, det gemensamma krympt när marknadens evangelium dominerat. Naiviteten inför privatiseringar, liksom en övertro på finansialisering av ekonomin, har skapat växande klyftor och en extrem maktkoncentration.
Skiktningen har gynnat radikalhögern. Diana Mulinari och Anders Neergaard skriver om hur Sverigedemokraterna vunnit kraft genom »en mylla av social marginalisering i kombination med populistisk protest«. Partiet har effektivt använt en förvriden välfärdsnostalgi, en retrotopi, för att bryta de traditionella partiernas maktanspråk.
Den högerradikala och den traditionella högern förenas i den sociala kontrollen av löntagare och upprätthållandet av kapitalets maktposition. Nyliberalismens exploaterande politik smälter samman med ytterhögerns exkluderande rasism. Ojämlikheter projiceras genom ett etnisk prisma i stället för att ses i termer av makt, materiella villkor och klass. Den verkliga maktens centrum, den finansiella eliten, täcks av dimridåer. Just därför är det hög tid att sticka hål på mytbygget.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
