26 miljoner européer är idag arbetslösa och antalet växer hela tiden. I Spanien och Grekland är närmare 60 procent av de under 25 år utan arbete. Chocksiffrorna i veckan dementerar talet om en snar ekonomisk uppgång för Europa.
Men nästan ännu mer bekymmersamt är inköpschefsindex från i tisdags för Tyskland, Irland och Schweiz, länder som hittills haft hyggliga siffror, men där industriproduktionen nu hastigt faller.
Men egentligen kan ingen vara det minsta förvånad över att Europa är på väg in i en depression.
Bortsett från Tyskland, sker hälften av eurozonens handel med andra euroländer. Och om alla sparar och ingen, inte ens de länder som det går rätt bra för, vågar spendera, då blir det så här.
Samtidigt är konformismen om besparingspolitikens förträfflighet nära nog total i ledningarna för de stora konservativa och socialdemokratiska partierna i Europa.
De vill helt enkelt inte lyssna på de flesta ekonomers närmast självklara budskap att det är fel att spara när räntorna är väldigt låga, för då blir det nästan omöjligt att balansera en finansiell åtstramning med en mer expansiv penningpolitik. Och att efterfrågan faller som en sten om grannländerna drar ner samtidigt.
Med sådana argument har Coens Teulings, chef för den holländska motsvarigheten till Konjunkturinstitutet, i flera år nära nog ensam kämpat mot sin regerings inriktning på att minska statsutgifterna.
Nyligen kom förslag på att skära ytterligare 4,3 miljarder ovanpå ett omfattande sparprogram. Teulings, vars mandat snart löper ut, avfärdar de nya nedskärningarna som skadliga, med stöd av namnkunniga ekonomer som Olivier Blanchard, Larry Summers och Paul de Grauwe.
Oppositionen säger nej till ytterligare besparingar. Den bräckliga koalitionen mellan högerliberaler och Labour har inte majoritet i senaten och kan inte få igenom sina förslag där. Labour lutar nu åt att skjuta upp de nya besparingarna.
Men hur går det då med regeringen? Och hur ska Jeroen Dijsselbloem, som inte bara är finansminister utan också ledare för eurogruppen, hantera att Nederländerna inte följer EU:s sparkrav?
Vad vi ser är att det demokratiska priset blir allt högre för att klamra sig fast vid tron att besparingar kan ge tillväxt.
På onsdagen genomgick den portugisiske premiärministern sin fjärde misstroendeomröstning. Den spanska regeringen undviker allt mer parlamentet, driver igenom obehagliga förslag via dekret. Och i Italien har vi sju veckor efter valet fortfarande ingen regering.
Kombinationen växande arbetslöshet och stigande misstro mot de folkvalda är alarmerande.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
