Holm & Hövenmark (V): Vår miljöförnyelse pågår för fullt

Vi beslutade redan 2012 att vår ekonomiska politik ska bindas ihop med den ekologiska, skriver två vänsterpartister som svar på Goldmanns uppmaning om “En miljöpolitik för vänsterpartister”.

Mattias Goldmann, vd för Fores, rekommenderar att Vänsterpartiet tar fram nya egna klimatpolitiska idéer: en ”Miljöpolitik för vänsterpartister” (vi noterar att i måndags var det Socialdemokraterna som fick en liknande uppmaning från Goldmann).

Vi tackar för de konstruktiva förslagen som kommer till användning i det förnyelsearbete som redan pågår inom partiet. Vänsterpartiets kongress beslutade nämligen 2012 att vår ekonomiska politik skulle bindas ihop med den ekologiska. En arbetsgrupp, ”Eko-eko”, har sedan arbetat med detta och vi kommer senare i vår att lägga fram vår slutrapport.

Eko-eko är den viktigaste programmatiska processen vårt parti har varit inne i på mycket länge. Men vi har förstås en rätt omfattande klimat- och miljöpolitik redan nu. I vårt partiprogram, vårt viktigaste politiska styrdokument, slår vi fast att alla våra politiska förslag måste rymmas inom de givna gränser som naturen sätter upp samt att ”de långsiktiga miljöhänsynen” måste vara överordnade i de fall där miljö krockar med exempelvis arbetsmarknadspolitiska eller regionalpolitiska målsättningar.

Vänsterpartiet är också det parti i riksdagen som lagt det mest omfattande förslagen på miljö- och klimatinvesteringar, där vi genom kollektivtrafik, 100 procent förnybar energi, klimatupprustning av våra bostäder och satsningar på hållbarare konsumtion ska se till att Sveriges klimatmål för 2020 överträffas och att vi uppnår nollutsläpp senast år 2050 (utan kryphål). Därför har vi varje år i riksdagen lagt omfattande klimatpolitiska motioner (undertecknade bland andra av vår partiordförande). Under förra mandatperioden vill vi minnas att vi var det parti som oftast utmanade dåvarande miljöministern Lena Ek på debatt i riksdagens kammare.

Att klimatförändringen är vår tids största utmaning upprepas som ett mantra från i stort sett alla partier. Sedan 1990 har världens utsläpp av koldioxid ökat med 60 procent. Nyligen fick vi färska rapporter om att 2014 var det varmaste året någonsin. Med dagens utsläppskurva ligger vi närmare en fyra graders temperaturhöjning än den tvågradersgräns som världssamfundet har satt upp. En fyra grader varmare värld skulle innebära slutet på civilisationen såsom vi känner den. Men vad gör vi egentligen för att möta denna enorma utmaning?

Det här var utgångspunkten i Jens Holms artikel i Dagens Arena och där han tog fasta på den kanadensiska författaren Naomi Kleins bok ”This Changes Everything”, något som Goldmann för övrigt inte bemöter. Klein menar att alltför stor tilltro sätts till att marknaden ska lösa klimatproblemet.

Vi menar att det är hög tid för ett större politiskt ansvar i klimatfrågan. Och det finns ett antal systemkritiska knäckfrågor som måste lösas för att framtida klimatpolitik ska vara effektiv: Vi måste våga förbjuda det som verkligen äventyrar planetens överlevnad, som fossila energikällor. Fram till dess behövs kraftigt höjda skatter och avgifter på det som smutsar ned.

Handelspolitiken, och EU, måste alltid tillåta länder att gå före på miljöområdet. I dag ser vi hur WTO och EU stoppar progressiva miljöreformer runt om i världen, Naomi Klein tar upp flera exempel i sin bok.

De senaste miljöinnovationerna ska inte låsas av storföretagens patent och immaterialrätt, åtminstone utvecklingsländerna måste kunna ta del av den senaste och bästa tekniken. Den ökande privata konsumtionen, som spär på utsläppen, måste dämpas genom högre skatter och omfördelningspolitik. Det behövs ett gemensamt och solidariskt ansvar för klimatanapassning och hantering av de extremväder som uppstår som en konsekvens av ett förändrat klimat. Sådana här förslag brukar omhuldas av vänstern, men motarbetas av högern som anser att de står i strid med tanken om den fria marknaden.

Om Fores ”Klimatpolitik för moderater” kommer bringa klarhet i dessa knäckfrågor återstår att se, men vi välkomnar att det i alla fall finns en ton av självkritik i boken. Det är det minsta man kan vänta sig från Moderaterna, det parti som mest konsekvent har motarbetat en ansvarsfull klimatpolitik i Sverige.

Goldmann har tre konkreta förslag för förändringar av Vänsterpartiets nuvarande klimatpolitik. Låt oss titta på vart och ett.

1. Att vi ska fokusera på att minska utsläppen i hela världen, inte bara Sverige. Det gör vi redan. Det är de industrialiserade länderna som skapat klimatförändringen, men det är människorna i utvecklingsländerna som drabbas värst (även om vi alla drabbas). Vi har därför föreslagit ett klimatbistånd på fyra miljarder kronor med nya additionella medel, pengarna ska alltså inte tas från biståndsbudgeten. Vi vill också att Sverige ska vara en röst i världen för rättvisa handelsavtal, tekniköverföring till Syd, avskaffande av miljöskadliga subventioner, nedrustning och att internationella lånegivare upphör med krediter till det som ökar utsläppen, för att nämna några exempel. Men det Goldmann egentligen föreslår är att Vänsterpartiet ska omfamna utsläppskrediter som innebär att länder i den rika världen ska kunna fortsätta att släppa ut förutsatt att de betalar för att utsläppsminskningar ska göras i andra länder. Här skiljer vi oss åt. Vänsterpartiet vill att omställningen ska ske i hela världen, och länder som Sverige har bland världens bästa förutsättningar. Då håller det inte att stora utsläppare ska fortsätta att förvärra klimatet genom att köpa sig fria med, i dag, extremt billiga utsläppskrediter. Med Vänsterpartiets politik tar de rika länderna sitt historiska ansvar samtidigt som vi driver på för exempelvis solenergi i Kenya (som Goldmann exemplifierar med).
2. Goldmann välkomnar att Vänsterpartiet är motståndare till miljöskadliga subventioner, men tycker inte att vi ska driva på för lägre eller inget pris på viss grundläggande samhällsservice. Goldmann hänvisar till teorier kring nolltaxa i kollektivtrafiken, men verkligheten visar något annat. I Avesta innebar den avgiftsfria kollektivtrafiken (infört 2012), enligt den oberoende analysen, att det kollektiva resandet ökade med 80 procent, en stor del av de nya resenärerna var tidigare bilister, och att utsläppen minskade med 40 ton per år. I Estlands huvudstad Tallinn berättade de kommunala tjänstemännen för oss häromåret hur nolltaxan hade ökat resandet med kollektivtrafiken och minskat bilismen inne i Tallinn. Det finansierades bland annat med högre parkeringsavgifter. Förutsättningarna för nolltaxa ser lite olika ut på olika platser i Sverige. Därför vill Vänsterpartiet börja med att införa det i två län samtidigt som kapaciteten byggs ut med fler fordon. Vi har råd med detta eftersom vi är beredda att höja skatterna på det som smutsar ned och för de som har höga inkomster.
3. Det är helt avgörande att företagen engageras i klimatomställningen. Vi välkomnar därför initiativ som Hagainitiativet, där företag sätter upp egna klimatmål. Men det kan aldrig ersätta det viktiga arbete som måste komma från politiskt håll. Politiken måste klart och tydligt förklara förutsättningarna för industrin. Fram till dess att det fossila har fasats ut helt kommer det att bli dyrare att smutsa ned med högre CO2skatt, flygskatt, registreringsskatt på stora bilar, vägslitageavgift eller handelsgödselskatt för att nämna några exempel. Andra verksamheter kommer att uppstå och att växa, och här kommer det finnas fantastiska möjligheter för innovativa företag. Vill företag donera pengar till olika former av miljöprojekt kan det också vara positivt. Men mottagarna måste komma ihåg att man alltid betalar ett pris för donationer. I Nordamerika, varifrån Naomi Klein hämtar de flesta exemplen, finns det flera konkreta fall med ledande miljöorganisationer som har passiviserats på grund av sitt ekonomiska beroende av fossilföretag. Det förefaller oss mycket oroväckande.

I Vänsterpartiet finns viljan och önskemålet att fullt ut anta klimatutmaningen. Vi vill vara det parti som säger som det är och som presenterar de förslag som behövs för att skapa ett samhälle där vi lever inom de givna gränser som naturen satt upp. Mycket av politiken finns redan på plats, och mer kommer när Eko-eko presenterar vår slutrapport i maj. Om det sedan mynnar ut i en ”Miljöpolitik för vänsterpartister” återstår dock att se.

Jens Holm (V), riksdagsledamot och ledamot av arbetsgruppen Eko-eko
Anna Hövenmark (V), partistyrelsen och ordförande för arbetsgruppen Eko-eko