Honey, just allow me one more chance

Moderaternas budget är som en promenad längs minnenas aveny för nostalgiska alliansvänner. Men politiken passar inte längre verkligheten.

En azurblå fond lyser upp siluetterna av Anna Kinberg-Batra och Ulf Kristersson när de presenterar den nya moderatledningens första budgetmotion. Försämrad anställningstrygghet för unga. Hårdare krav på familjer som tar del av försörjningsstöd. Sänkt a-kassa. Och sänkt skatt – förstås.

Den nya M-ledningens första budget är som en promenad längs minnenas aveny för nostalgiska alliansvänner. Den som hoppats på ett färgsprakande fyrverkeri av spänstiga reformer är sannolikt besviken.

Under Kristerssons snåriga utläggning om inkomstdeciler och marginaleffekter kommer jag att tänka på Bob Dylan-låten ”Honey, just allow me one more chance”. Moderaterna är nämligen lite som den lämnade halvan i en dålig relation, som inget hellre vill än bli ihop igen. Lovar dyrt och heligt att förändras, att bli annorlunda. Men det är svårt.

När Fredrik Reinfeldt tillträdde som statsminister 2006 deklarerade han att den nya regeringen skulle bedömas efter hur hög arbetslösheten var vid mandatperiodens slut. 2010 var den högre, likaså 2014. Att Moderaterna blev något av experter på att jonglera med absoluta tal i stället för relativa – som är det intellektuellt hederliga – säger mer om regeringens misslyckande än om verkligheten.

Många skulle dra slutsatsen att den moderata ekonomiska politiken inte fungerat. Varken rut-avdrag, sänkt restaurangmoms eller arbetsgivarrabatter sänkte arbetslösheten. Sverige gled isär, välfärden trasades sönder. Men inte Moderaterna.

Det är tydligt att de interna konflikterna om Decemberöverenskommelsen och kritiska röster om Kinberg-Batras ledarskap har överskuggat en debatt om möjliga reformer. Gårdagens budgetmotion bygger på tankegods som i princip inte utvecklats sedan början av åttiotalet. Högerns ideologiska grenverk är intakt. Varken Moderaternas eftervalsanalys eller höstens budgetmotion tyder på en omprövning.

Partiet som en gång så framgångsrikt ritade om Sveriges politiska karta med ordet ”nya” har stelnat. Den svenska högerns paradgren har blivit att banka in fyrkantiga klossar i runda hål. Politiken passar inte verkligheten.

Men varken Kinberg-Batra eller Kristersson vill låtsas om det. Hoppas att vi glömt. Vi hade det ju så bra, minns ni inte? Det är så det ska tolkas. Återvunnen politik ska karva ut vägen till den hägrande makten. Fastän det svenska folket för länge sedan gått vidare.