debatt De svenska fack- och arbetsgivarföreningarna försöker tillsammans avvärja hotet från EU att införa lagfästa minimilöner. Om man får tro uttalanden från EU-kommissionen och den svenska regeringen är risken för detta dock liten, i vart fall på kort sikt, skriver Almegas tidigare vd Göran Trogen.
Hotet mot den svenska modellen kommer inifrån på grund av att den fackliga organisationsgraden sjunkit kraftigt: från 85 procent 1993 till 67 procent 2018, en dramatisk nedgång, särskilt på LO-området. 2023 är endast varannan arbetare organiserad och 60 procent av tjänstemännen, enligt Anders Kjellbergs studie Den svenska modellen i fara? (Arena Idé 2019).
Organisationsgraden på arbetsgivarsidan är fortsatt hög. Enligt en rapporten Hur fungerar kollektivavtalen? (2018) från Arbetsmarknadsekonomiska Rådets rapport (AER) är det härigenom företagen som bär upp den svenska modellen. Rådet, där bland andra Lars Calmfors och Per Skedinger ingick, fann genom enkäter hos företagen att det närmast är en norm idag ”att företag bör ha avtal”; det ger bra anseende och en god relation till de anställda, snarare än att företagen ser ett inneboende värde i avtalen i sig. Företagen är även nöjda med sina arbetsgivarorganisationer, men det framkommer att fortsatt intresse är beroende av att lönebildningen fortsätter att decentraliseras och att kollektivavtalen utvecklas så att företagen kan göra egna anpassningar.
Legitimiteten för vårt system bygger på den traditionellt höga organisationsgraden för såväl anställda som företag. Härigenom täcks idag cirka 90 procent av arbetskraften av kollektivavtal, varav 80 procent genom medlemskap i arbetsgivarorganisationer och återstoden grundat på hängavtal på riksavtalen.
Vad händer om den fackliga anslutningen fortsätter att minska? Och inte alls kan etableras inom de många tillkommande företagen inom it-, media- och kommunikation och i gig-ekonomin, där organisationsgraden är nära noll och facklig aktivitet sällsynt. Enligt Kjellberg står redan idag cirka en halv miljon anställda utanför kollektivavtalssystemet.
Fortsatt minskad facklig anslutning innebär sannolikt att normen att tillhöra en arbetsgivarorganisation uppluckras bland företagen.
Fortsatt minskad facklig anslutning innebär sannolikt att normen att tillhöra en arbetsgivarorganisation uppluckras bland företagen. De argument från företagen mot kollektivavtal som också framkom i AER:s enkät växer sig då starkare: att det är svårt för företagen att anpassa lönerna, arbetstidens längd och förläggning samt andra arbetsvillkor.
I Tyskland, som länge hade ett liknande mönster som i Sverige vad gäller lönebildningen med avtalsfästa minimilöner, har den fackliga organisationsgraden fallit ungefär lika mycket som i Sverige under ovan nämnda tidsperiod. Emellertid har täckningsgraden för kollektivavtal fallit från 85 procent till så lågt som 58 procent. Företagens anslutning till organisationer har också minskat. Denna utveckling förorsakade införande av lagfästa minimilöner 2015 och därmed ett helt nytt lönebildningssystem, vilket sedan tidigare även innehöll allmängiltigförklaring av kollektivavtal.
Är det sannolikt att de svenska fackföreningarna väsentligt skulle kunna öka organisationsgraden genom satsning på rekrytering av ungdomar och ökad lokal facklig aktivitet, vilket ofta anges som recept på fackligt håll?
Nej, bevarande av den svenska modellen med branschvisa riksavtal förutsätter att företagen har fortsatt vilja att vara medlemmar i arbetsgivarorganisationer. Avgörande för detta är, som framkommit även av AER:s slutsatser, att de förbundsvisa kollektivavtalen ger ökade möjligheter till företagsvis lönebildning och att de blir enklare och mer dispositiva och därmed upplevs som moderna av företagen.
Det finns anledning för parterna att ha även detta i åtanke i pågående förhandlingsrunda.
Göran Trogen
tidigare VD för Almega
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
