debatt Den rysk-ukrainska krisen kan mycket väl visa sig vara en vattendelare när det kommer till hur de och resten av Europa förhåller sig till sin säkerhet, skriver Ivan Krastev och Mark Leonard.
Mycket av den politiska diskussion som hittills ägt rum har målat upp en bild av europeiska regeringar som splittrade, svaga och frånvarande inför den ryska aggressionen och dess president, Vladimir Putin. Men, som vår nya opinionsundersökning genomförd i sju EU-medlemsstater visar, är konsensusgraden förvånansvärt hög bland europeer i norr, söder och väst gällande att Ryssland kommer att invadera Ukraina under 2022, och att det i så fall står Europa förpliktigat att försvara Ukraina om man har ambitionen att bevara den liberala ordning som uppstod efter kalla kriget.
Under 2020, när pandemin tog fart, valde många europeiska regeringar att referera till kampen mot viruset som att man befann sig i “krig”. Idag, med tanke på den omvälvande aggression som utspelar sig vid den rysk-ukrainska gränsen, finns en rädsla om att ett riktigt krig lurar runt hörnet. Detta tyder på att antagandet hos den europeiska befolkningen om att krig i Europa skulle vara “otänkbart”, inte längre överensstämmer med verkligheten. Som ECFRs nya undersökning visar, tror nu en majoritet i nästan varje land att Ryssland kommer invadera Ukraina under detta år.
Under de kommande veckorna kommer Europas befolkning att sättas på prov.
Till skillnad från den rysk-ukrainska konflikten från 2014, ser man på den dagsaktuella krisen som en som även angår Europa. Till exempel tror 73 % av Polens invånare att en rysk invasion är trolig. Detsamma gäller även för 64 % i Rumänien, 56 % i Sverige, 52 % i Tyskland och Italien, 51 % i Frankrike, och även en stor andel (44 %) i Finland. Detta tyder på en förändring innehållandes en opinionsenighet som Putin kanske inte hade förväntat sig. Att över 50 % av Europas befolkning håller med om att Rysslands hållning gentemot Ukraina också innebär ett säkerhetshot gentemot deras egna hemländer kan komma att ha stor betydelse för hur krisen utspelar sig.
Under en lång tid trodde många i Europa att ett eventuellt framtida “kallt krig” skulle komma att utspela sig mellan USA och Ryssland eller mellan USA och Kina. Européer skulle i så fall ha agerat åskådare snarare än deltagare. Och, mycket riktigt, när den ryska militära upprustningen tog fart under sommaren 2020, brydde sig inte många europeer när det spekulerades flitigt om detta i media, än mindre var de beredda att blanda sig i och i ett skarpt läge bidra till försvaret av Ukraina.
ECFRs undersökning vänder upp och ned på detta antagande, även om det fortfarande är troligt att många européer har en bild av Ukraina som rörigt och dysfunktionellt. Den rådande opinionen idag är att landet bör försvaras mot rysk uppvigling. Frågan är bara vem som borde steppa upp.
Gällande detta har vi funnit att europeer i nästan alla av de länder som ingick i undersökningen, har en bild av NATO och EU som de bäst lämpade organisationerna att försvara Ukraina. Anmärkningsvärt är dock att fler människor i Polen (om än med en liten marginal) ser EU som den naturliga försvararen av ukrainas suveränitet snarare än NATO. Detta utmanar det konventionella antagandet om att östeuropeer, när det kommer till säkerhet, gärna avfärdar EU till förmån för USA som de vanligtvis ser som sin enda pålitliga partner.
När det gäller frågan om vilka befolkningen litar på när det kommer till uppgiften att skydda deras intressen, är opinionen inom EU inte uppdelat mellan de som litar på NATO och de som litar på EU. Respondenter i Polen, Rumänien och Italien placerar förtroendet hos NATO i första hand. Men, över 60 % av dessa tror också att EU skulle skydda deras intressen vid konflikt. På samma sätt litar svenskar och finnar på EU, samtidigt som de flesta av dem också litar på NATO.
De politiska skillnaderna inom de länder som ingick i undersökningen är också upplysande, och kan dessutom vara mer påfallande än de mellan de inkluderade länderna.
Tyskland till exempel, utmanar sina tillskrivna stereotyper då anhängare av de regerande mitten-vänsterpartierna (SDP, FDP och De gröna) överträffar den Kristdemokratiska Unionens (CDU) anhängare gällande villigheten att försvara Ukraina. Medan CDU har varit det mest högljudda partiet angående Tysklands försvar av Ukraina, visade vår undersökning att dess väljare var nästan helt jämnt delade i frågan.
I Frankrike är anhängarna till president Emmanuel Macron såväl som hans utmanare från höger om mitten, Valérie Pécresse, som är mest för landets aktiva försvarande av Ukraina medan de som befinner sig längst ut på högerkanten är mer delade i frågan. Detsamma gäller i Italien, där det råder konsensus bland de inom den politiska mitten, men delade åsikter bland anhängarna av Matteo Salvinis högerextrema parti Lega.
I Polen, i sin tur, vill en stor majoritet av anhängarna av alla partier att deras regering ska försvara Ukraina. Däremot är inte alla övertygade om det regerande partiet Lag och rättvisas (PiS) förmåga att göra just detta.
Det råder fortfarande återhållsamhet gällande de potentiella följder som en eventuell europeisk intervention kan få. Skillnaderna kan bäst summeras med hjälp av frasen “kom ihåg vad Kreml gjorde mot er sist det begav sig”. Bortom oron över en rysk militär aktion mot ens egna land, oroade sig många i Polen över ett ökat migrationstryck som konsekvens av krisen. I Tyskland, Finland, Italien och Rumänien uttrycktes uttalade rädslor över en framtid där Ryssland drar in sin energitillförsel till dessa länder. I Frankrike och Sverige var man istället oroad över ryska cyberattacker.
Det står dock klart att om Putins hot mot Ukraina var tänkta att få europeer att tänka på den rådande säkerhetsordningen, så har han lyckats. Och det har som konsekvens stärkt sammanhållningen inom EU.
Under de kommande veckorna kommer Europas befolkning att sättas på prov. Det handlar om huruvida de kan övergå från en värld formad av mjuk makt (soft power), till en som definieras av elasticiteten i förmågan att utstå svårigheter i syfte att bevara sina värderingar och sin livsstil. Det står dock klart att den gamla klyschan, att krig är “otänkbart”, inte längre stämmer.
Ivan Krastev är ordförande vid Centret för liberala strategier i Sofia och medarbetare vid IWM, institutet för humanvetenskap i Wien.
Mark Leonard är chef för tankesmedjan ECFR (Europeiska utrikesrådet).
Översättning från engelska: Oskar Göhlman
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
