Vi behöver en tydlig politisk nollvision: Ingen ung människa med funktionsnedsättning ska lämnas i sticket, skriver Stig Nyman och Mikael Klein, Handikappförbunden.
Riksrevisionen har granskat aktivitetsersättningen för unga (19–29 år) och kommit med svidande kritik om att ersättningen inte fyller sitt syfte.
Slutsatserna är att syftet med aktivitetsersättningen inte uppnås och att ersättningen inte når målet om ett aktivt förhållningssätt för unga med nedsatt arbetsförmåga.
Handikappförbunden hade efter aktivitetsersättningens införande en infekterad diskussion med dåvarande Riksförsäkringsverket som tolkade reformen med att de aktiviteter som skulle erbjudas inte skulle vara inriktade på studier eller jobb, utan mer av sysselsättande hobbykaraktär.
Enligt Riksrevisionens nya granskning är det fortfarande fallet.
Det är långt ifrån alla som över huvud taget får del av några aktiva insatser. De insatser som ges leder mycket sällan till jobb eller studier.
Rätten till aktivitetsersättning påverkas både vid studier och om man skriver in sig som arbetssökande vid Arbetsförmedlingen. Den som vill försöka plugga eller prova att jobba riskerar ett ekonomiskt avbräck, som gör att få vågar ta steget.
Detta skapar inlåsningseffekter. Andelen unga med aktivitetsersättning har ökat från 7 000 till 30 000 sedan reformen infördes. Bara ett fåtal unga lämnar aktivitetsersättningen, sex av tio går vidare till permanent sjukersättning vid 30 års ålder.
Utan tidigare arbetsinkomster blir du då dömd att leva på en mycket låg försörjningsnivå. Vid 19 års ålder är ersättningen på den så kallade garantinivån 7 800 kr i månaden (före skatt). Vid 29 års ålder är ersättningen 8 700 kr.
Fortsätter du livet med sjukersättning som enda försörjning, blir ersättningen på garantinivån maximalt 8 900 kronor brutto i månaden. De som överlever till pensionsålder har en mycket låg ålderspension att se fram emot.
Alla de människor som på grund av funktionsnedsättning aldrig har haft en löneinkomst och aldrig heller kommer att få det, är dömda till livslång fattigdom.
Andra kompensatoriska bidrag som exempelvis bostadstillägg eller handikappersättning räddar ingen ur fattigdomsfällan. Många får i stället förlita sig på att bli försörjda av sina anhöriga.
Unga vuxna med funktionsnedsättning måste få ett betydligt starkare stöd för att kunna studera eller prova att jobba utifrån sina egna förutsättningar. Syftet med aktivitetsersättningen måste vara att varje individ ska kunna nå sin fulla potential.
Alla kommer sannolikt inte kunna arbeta i ett vanligt lönearbete, men betydligt fler än i dag borde kunna nå ett arbete med någon form av stöd. Framför allt måste alla unga ges en rimlig chans att kunna studera.
Oavsett om det handlar om högre studier, studier på folkhögskola eller annan vuxenutbildning, måste stöden utformas så att ingen riskerar att förlora ekonomiskt på att plugga.
När regeringen nu svarat på Riksrevisionens kritik, nämner den de olika förslag som lagts i den senaste budgetpropositionen. De förslagen övertygar oss inte.
Regeringen nämner också att det pågår någon form av översyn av regelverket för aktivitetsersättningen. Detta är lovvärt och leder förhoppningsvis till att de värsta trösklarna kan tas bort.
Men för att få aktivitetsersättningen att fylla sitt syfte såsom lagstiftaren tänkt, behöver kvaliteten på aktiviteterna höjas rejält. Möjligheten att studera måste öppnas upp, vilket kanske kräver en översyn av studiestöden.
Samordningen mellan berörda myndigheter behöver skärpas betydligt. Åtgärderna får naturligtvis inte leda till att unga med aktivitetsersättning ”jagas” av olika myndigheter.
Men vi vill gärna se en tydlig politisk noll-vision: Ingen ung människa med funktionsnedsättning ska lämnas i sticket.
Stig Nyman, ordförande
Mikael Klein, intressepolitisk chef
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
