Regeringen satsar fel. Höjda anslag till lönebidrag och Samhall är inte lösningen. Stödinsatserna måste reformeras, skriver företrädare för Handikappförbunden, HSO.
Regeringen satsar i budgetpropositionen på höjda anslag för lönebidrag och Samhall, för att fler personer med funktionsnedsättning ska få jobb. Det är en lovvärd ambition men satsningen kommer att få begränsad effekt. Stödinsatserna behöver reformeras. Det räcker inte att anslagen höjs.
Var femte person har en funktionsnedsättning som påverkar det dagliga livet. Många har utbildning och jobb. Men var tionde person av hela befolkningen i arbetsför ålder uppger att deras arbetsförmåga begränsas på grund av funktionsnedsättning.
Det är alltså ingen liten grupp utan hela 655 000 personer! Sysselsättningsgraden bland dessa är fortsatt mycket låg, bara drygt varannan har jobb.
Till skillnad från andra grupper, påverkas inte sysselsättningen för ”personer med nedsatt arbetsförmåga på grund av funktionsnedsättning” nämnvärt av konjunkturläget. Oavsett lågkonjunktur eller högkonjunktur ligger sysselsättningsgraden tämligen konstant.
Det är hög tid att på allvar analysera och försöka förstå varför det är så. Vad är det som skapar inlåsningarna, vilken typ av åtgärder hjälper och vilka åtgärder stjälper?
Här saknas fortfarande kunskap. Insamlingen av grunddata behöver förbättras och den analyserande forskningen förstärkas. Några statliga utredningar har gett både svar och förslag på lösningar.
Den så kallade Funka-utredningen konstaterade 2012 bland annat att lönebidraget håller på att förlora sin funktion, eftersom bidragstaket släpar efter. Samma utredning konstaterade flera andra uppenbara brister, till exempel att väntetiderna på arbetshjälpmedel kan dra ut oacceptabelt länge på tiden.
Framför allt konstaterade utredningen att det inte görs någon systematisk uppföljning eller kvalitetssäkring av de insatser som ges. Hur behovsbedömningen görs, vem som får vilken insats och vad den ska leda till, tycks därför godtyckligt. Utfallet blir en rundgång i insatser, långa arbetslöshetstider, omotiverade könsskillnader och få övergångar i osubventionerat arbete.
De arbetsmarknadspolitiska stöden som riktas till personer med funktions-nedsättningar har inte reformerats nämnvärt sedan år 1980, då lönebidraget infördes och Samhall bildades. Reformbehovet är stort!
Stöden måste utformas så att den enskildes drivkrafter förstärks och tas till vara. Alltför många upplever att motsatsen råder i dag, insatserna blir nedbrytande för den enskilde. Vi ser också behov av helt andra typer av stöd till arbetsplatser och arbetsgivare än lönesubventioner.
Trycket på Arbetsförmedlingen ökar. Antalet inskrivna med funktionsnedsättning har fördubblats sedan 2008 och utgör nu nästan en tredjedel av samtliga inskrivna. När debatten fokuserar på att myndigheten ska bli bättre på snabba matchningar av de som står nära arbetsmarknaden, finns en risk för att de som står längst bort hamnar ännu längre bak i kön.
Att regeringen i årets regleringsbrev pekar ut myndighetens fyra huvudprioriteringar utan att inkludera personer med funktionsnedsättning bland dessa, är problematiskt.
Stefan Löfvens regeringsförklaring uttryckte höga ambitioner för funktionshinderspolitiken. Utmaningarna inom arbetsmarknadspolitiken kräver annat än höjda anslag, det kräver politiska reformer. Statsbudgeten anslår redan i dag 18 miljarder kronor för stöden, ungefär 93 tusen personer tar del av dem.
Bättre utformade skulle många fler kunna få del av stödåtgärderna och – ännu viktigare: Betydligt fler borde kunna få jobb!
Stig Nyman, ordförande Handikappförbunden
Jan-Olof Forsén, styrelseledamot Handikappförbunden
Mikael Klein, intressepolitisk chef Handikappförbunden
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
