Vi måste använda stadsplanering som ett verktyg för socialt hållbar utveckling. Det skriver Johannes Hulter (urbanist och socialdemokrat) och Jahja Zeqiraj (S).
Många miljonprogramsområden har utmaningar och deras främsta utmaning är att de ständigt beskrivs som problemområden. Kriminalitet finns överallt men det är bara i miljonprogrammet som brottsligheten tillåts definiera hela stadsdelar.
Svartmålningen ställer till många bekymmer. Bland annat skapar det en missriktad välvilja som hindrar dessa områden från att utvecklas på sina egna villkor.
Miljonprogrammets stadsdelar planerades ofta som satelliter med ett grundläggande utbud av kommunal och statlig service, som under senare år har utarmats allt mer. De var i minsta detalj anpassade efter hur en typisk svensk kärnfamilj såg ut och fungerade på 1960-talet. Strukturellt och funktionellt byggdes de som bruksorter och de har därför samma problem som andra bruksorter har i dag, då både arbetsmarknad och demografi ser helt annorlunda ut.
En stads utformning och boendemiljöer påverkar människors hälsa och välbefinnande. Därför måste vi låta miljonprogrammet förändras och utvecklas med sin tid. Utmaningen i dag är inte att hålla dessa områden ”tysta och lugna”, utan tvärtom att skapa förutsättningar för mer liv och rörelse, fler arbetstillfällen och ett starkare och mer dynamiskt lokalt näringsliv. Forskning visar att mångfald och inkluderande stadsdelar bidrar till möten och ökad attraktivitet. Därför är det viktigt att vi inte ställer oss i vägen för befolkningens egna initiativ. Vi får aldrig reducera människorna i dessa stadsdelar till ”boende” som bara ska sova eller plocka svamp i sina stadsdelar. De är och kan så mycket mer.
Många är entreprenörer och småföretagare med egna idéer och en vilja att skapa jobb och utökad service i närområdet. Deras verksamheter kan bli fantastiska tillgångar och stabiliserande funktioner i stadsdelarna. Människor som vill starta verksamheter ska inte motarbetas eller hindras från att hyra lokaler. Det får aldrig vara så att man av missriktad välvilja håller verksamhetslokaler vakanta eller ombildar dem till bostäder, när det finns både småföretagare och ideella krafter som vill hyra.
De strukturella hindren måste tas bort. Ett rikt och varierat utbud av publik verksamhet och service är inte något dåligt. Att det finns mer än en livsbutik, mer än en affär, mer än en restaurang är inte problem, tvärtom. Vi får inte låta rädslan för ”busliv” och ”tillhåll” förhindra framväxten av stadsliv och fler mötesplatser. Ingen skulle ju komma på tanken att mura igen innerstadens lokaler trots att det förekommer mycket mer våld och kriminalitet där.
Det finns en otrolig talang i miljonprogrammet. Vår viktigaste uppgift är därför inte att skapa särlösningar i dessa områden. Inte heller att förvandla dem till speciella reservat eller frizoner med egna spelregler. Nej, den viktigaste uppgiften är att ge utrymme för befolkningens egen kraft och egna initiativ. Men då får vi inte låta nidbilden av miljonprogrammet hindra dessa områden från att utvecklas.
Därför är det viktigt att tydligt säga att lokaler i bottenvåningarna inte ska omvandlas till bostäder, utan att man i stället ska ta hand om och utveckla lokalstrukturen. Det ska vara lätt för föreningar och småföretagare att starta och driva verksamhet i närområdet.
En utveckling med ökade sociala skillnader på stadsdelsnivå går rakt emot våra ambitioner. Vi måste därför använda stadsplanering som ett verktyg för socialt hållbar utveckling. Miljonprogrammet har en fantastisk framtid framför sig, inte som stillsamma bostadsenklaver, utan som levande och dynamiska stadsdelar.
Johannes Hulter, urbanist och socialdemokrat
Jahja Zeqiraj (S), andre vice ordförande och gruppledare Fastighetsnämnden Göteborg
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
