Inflationsbekämpningen har skett på sjukvårdens bekostnad.
”Kampen mot inflationen är vunnen”, konstaterade statsminister Kristersson vid riksmötets öppnade och lovade att regeringens politik gör Sverige ”rikare och tryggare”. Finanspolitikens främsta bidrag till att bekämpa inflationen har varit att skära i välfärds- och trygghetssystem. Grundad i den högerorienterade Friedmanska matrisen om att offentlig konsumtion, eller, slarvigt uttryckt, ”mer pengar”, per definition driver upp inflationen, har finansministern ansett det ansvarsfullt att hålla tillbaka de offentliga utgifterna.
Det är mindre än förra året, trots att läget är mycket ansträngt
Denna teori har kommit på skam när inflationen i huvudsak varit vinst- och utbudsdriven, men det har inte hindrat Svantesson från att använda inflationsbekämpning som argument för att låta sjukvården gå med stora underskott. Argumentationen har dock inte följt en rak linje, eftersom regeringen ändå gick vidare med jobbskatteavdrag mitt i brinnande inflationskris. Mer pengar, men bara inte till välfärd.
Det betyder i förlängningen att de som fått betala det högsta priset för att få ned inflationen är personer som arbetar inom lågavlönade kvinnodominerade yrken i offentlig sektor – som undersköterskor och barnskötare. De har inte bara mött ökade kostnader i sin vardag, utan också mött neddragningar på sina arbetsplatser. Sjukvården har varit särskilt hårt pressad, eftersom inflationen drivit upp pensionskostnaderna i regionerna. Samtidigt har den passiva finanspolitiken tvingat ut tusentals byggnadsarbetare i arbetslöshet, när räntepolitiken fått bostadsbyggandet att störtdyka.
Men nu då – när kampen mot inflationen är vunnen? Kommer regeringen satsa – inte bara på skattesänkningar för höginkomsttagare – utan också på sjukvården? Är undersköterskornas stålbad över?
Tyvärr inte. Av de aviserade 60 miljarder i ökade satsningar i budgeten, får sjukvården ynka 3 miljarder extra i riktade bidrag, varav en tredjedel är en kömiljard som delas ut efter prestation. Det är mindre än förra året, trots att läget är mycket ansträngt och trots att inflationen gått ned. Retroaktiva incitamentssystem är inget som hjälper sjukvårdens situation här och nu. Både kömiljarder och just skarpare tidsgränser har prövats och dömts ut av Riksrevisionen som ineffektiva och dessutom tränger undan patienter med svårare och mer komplexa sjukdomsbilder.
Nu har retoriken skiftat från att ta ansvar för inflationen, till att sjukvården är regionernas uppdrag. ”Allt handlar inte om pengar”, menar finansministern. Det stämmer att sjukvården har många strukturella problem som handlar om styrning och ledarskap, men resursfrågan är fortfarande central. Resurserna till sjukvården följer inte kostnadsutvecklingen, vilket leder till besparingar år efter år. Och den godtyckliga politiska argumentationen stärker bilden av att regeringens politik för sjukvården varken handlat om inflationsbekämpning eller oklarhet i ansvarsfrågan, utan om ideologiska motiv.
Statsministern lovade att Sverige ska bli tryggare och rikare. Ingen blir rikare och tryggare av att sjukvården går på knäna.
Elinor Odeberg
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
