Minns ni Mats Löfving? Den höga polischefen som i en utredning anklagades för jäv, efter att ha gynnat en annan högre kvinnlig polischef som han sades ha haft en romans med.
Vi i mediavärlden kastade oss vällustigt över historien, med hårda ord om polisens fumliga hantering av det hela. Men frågan är om inte jävsfrågan med Löfving fördunklar någonting mycket värre – att polisen ligger efter när det gäller det ena brottet efter det andra.
Googlar du bara några minuter får du ihop en lista på mycket som synliggjorts av att det inte hinns med, som staplas på hög eller avskrivs.
Villainbrott. Sexualbrott mot barn. Illegal arbetskraft. IT-brottslighet. Bedrägerier. Och så vidare.
Nyligen uppmärksammade Dagens Nyheter det som kallas välfärdsbrott – folk som med falska läkarintyg livnär sig på bidrag eller hemtjänstföretag som låtsas utföra tjänster men skor sig på miljoner i anslag från kommunerna. Det uppskattas att bara 5 procent av dessa brott klaras upp.
Ett påpekande som ofta återkommer är att verksamheten skulle sakna en nödvändig kompetensutveckling
Det är fatalt, eftersom 17 av 21 regioner och varannan kommun väntas gå med underskott, och 3,1 miljarder kronor per år beräknas försvinna i välfärdsbrott.
För kommunerna med kroniska problem med underbemanning på vitala välfärdsområden är det problematiskt att så mycket pengar hamnar hos kriminella.
Ofta vet den lokala polisen för lite om den här sortens brott. Visserligen har kunskapsutbyte påbörjats mellan tolv olika myndigheter och polisen om hur bland annat välfärdsbluffarna arbetar. Det är bra, men räcker bara en bit.
Nu kan man säga att det finns ett starkt skäl till dessa försummelser – gängbrottsligheten och det våld som följer med den slukar mycket av polisens arbetstid.
Men frågan är om det är den givna förklaringen. Disponerar man sina resurser rätt? Nyligen hävdade Riksrevisionen att kraftsamlingar av personal i form av ”särskilda händelser” gör mer skada än nytta. Något som polisforskaren Johannes Knutsson kommenterade med att han ”inte tror att folk inser hur illa ställt det är med polisen”.
Ett påpekande som ofta återkommer är att verksamheten skulle sakna en nödvändig kompetensutveckling. Justitieombudsmannen har till exempel kritiserat att polisen låtit en förundersökning om förmögenhetsbrott bli liggande i fyra år. Det antyder att polisen vet för lite om ekonomisk brottslighet. Journalistförbundet menar att brist på kunskaper om journalistikens frihet gjort att ett par konstiga ingripanden skett.
Nu har polismyndigheten själv insett kompetensbristen och krävde häromdagen en mer specialiserad högskolebetonad utbildning. Men kommer man då att klara av det politiska målet om 10 000 nya poliser? Många av de alltför få aspiranterna kuggas i dag i utbildningen för att de kan för lite om vårt samhälle.
I framtiden räcker det förmodligen inte med vältränade poliser som kan bura in busar på gatorna. Om de ges mer makt måste vi ha poliser med känsla för fri- och rättigheter. Hur ska annars anonyma vittnen och visitationszoner – som nu utreds – hanteras? Det krävs mycket av våra poliser också om vi inför kroppsvisitation utan brottsmisstanke och andra preventiva tvångsmedel.
Det är bra om höga polischefers hantering av känsliga frågor öppet diskuteras. Men vi saknar en kritisk debatt om polisens problem med att lösa kärnuppgiften, att bekämpa brottsligheten.
Björn Elmbrant är journalist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
