Kravet att Sverige ska säga nej till EU:s asyl- och migrationspakt bygger på en djupt osolidarisk grundsyn. Regeringen får nog vänja sig vid den sortens hot.
SD hotar med regeringskris om inte Sverige säger nej till EU:s nya migrationspakt. Trots att EU-parlamentet med bred majoritet valt att säga ja till densamma.
Det är inte första gången partiet hotar att rösta ned den borgerliga regeringen. Var det inte ungefär samma tongångar för bara några veckor sedan? Den gången gällde det reduktionsplikten.
Statsvetaren Jonas Hinnfors menar att dessa ständiga hot om att fälla den regering man alldeles nyss var med och röstade fram handlar om att SD numera tillhör eliten (partiet har tydlig makt över regeringspolitiken) men fortfarande vill framstå som att det är i opposition.
Då kan allt från energipolitik till just reduktionsplikt bli föremål för hot om misstroende.
Men, som flera nu konstaterar, just migrationspolitiken är förstås extra känslig. SD bygger hela sin identitet på att vara emot flyktingar och kopplar snart sagt alla samhällsproblem till just detta. Det är lite som frågan om skattesänkningar för den mer nyliberala högern. För de senare finns inte ett samhällsproblem som inte går att lösa med mindre stat. För SD finns inte ett samhällsproblem som inte går att lösa med stängda gränser.
Eftersom det svenska egenintresset är partiets enda rättesnöre säger de nej
Ändå borde den nya migrationspakten egentligen tilltala Åkessons grabbar. Uppgörelsen kommer reducera antalet flyktingar till ett minimum. EU stänger sina gränser. Det är ett faktum. Över hela Europa har under de senaste åren svept en migrationskritisk våg, någon skulle kunna kalla den för flyktingfientlig. Det är denna hårdare linje som nu slås fast i migrationspakten.
Men det finns också en skrivning om att EU-länderna i händelse av en stor flyktingström, skapad av krig eller katastrofer, skulle få stora mängder flyktingar att söka sig till Europa. Detta är något som inte minst Sverige krävt eftersom vi tog ett oproportionerligt stort antal flyktingar under krisen 2014-2015, medan länder som Ungern och Polen knappt tog emot några alls.
Detta borde SD också tycka är bra, men eftersom det svenska egenintresset är partiets enda rättesnöre säger de nej. De vill ha EU:s hårdaste politik, och då skulle krisparagrafen i uppgörelsen kunna göra att Sverige under en kort tid får ta emot fler flyktingar.
SD vill alltså försäkra sig om att andra länder tar ett större ansvar än Sverige.
De vill göra som Polen och Ungern gjorde när Sverige tog emot många.
Det är förstås rent sakligt en djupt osolidarisk och obehaglig hållning.
Frågan är hur den borgerliga regeringen ska förhålla sig till deras krav. Ska de gå dem till mötes och fälla en EU-politik som inte minst Sverige varit med och arbetat fram?
Eller ska de pröva vad SD:s hot egentligen är värt?
Det senare vore intressant. Är SD verkligen redo att rösta fram en röd-grön regering om de inte på exakt varje punkt får som de vill i det nuvarande samarbetet?
Det är den ena frågan.
Den andra är förstås hur länge Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna står ut med att ha SD:s hot hängande över sig.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
