Det räcker inte med elstöd och höjda barnbidrag. Barnfattigdomen kräver större åtgärder än så.
Julen 2022 blev vårt första kvitto på vad de ökade mat-, drivmedel- och elkostnaderna fått för konsekvenser. Det var julen då fler människor behövde söka hjälp och där familjer som aldrig behövt söka hjälp tidigare nu kände sig tvungna att göra det.
Julutdelningen fylldes av människor med olika bakgrunder, jobb, utbildning och erfarenheter. Människor precis som du och jag. Vi larmade om att människor som aldrig behövt söka hjälp nu inte klarade av den ekonomiska situationen och att något behövde göras.
Men så kom januari… En dryg vecka in i januari får jag ett samtal som jag aldrig kommer att glömma. Det är en mamma som ringer till mig och ber om hjälp. Hon och hennes man har båda jobb och en handfull barn hemma. Barnen hade varit hemma under hela jullovet och nu var pengarna slut, hon hade 65 kronor kvar på kontot. Detta är en kvinna, en mamma, som inte vågat be om hjälp innan för det har upplevts för skamfyllt. Hennes smärtsamma samtal biter sig fast i mig. Men det är bara ett av alla de samtal jag fått under januari och februari om människor som inte får ekonomin att gå ihop. Skolor larmar om att det går åt mer mat i skolorna på måndagar och fredagar för att barnen äntligen får mat och då passar på att äta sig mätta. Föräldrar vänder ut och in på sig själva för att betala för den ökade mat- och elkostnad som uppstod när barnen var hemma under över två veckor på jullovet.
Det handlar för det första inte om barn som är fattiga utan om deras föräldrar
Julen, som för alla barn inte alltid är en positiv upplevelse, blev nu dessutom något som tippade familjens ekonomi över kanten.
Rapporter visar att barnfattigdomen i Sverige både minskar och ökar. Den minskar på så sätt att ”lägsta nivån” är något högre men den ökar genom att skillnaden mellan dem som har det sämst och ”medelinkomsttagare” är större än på länge. I ett land där vi värnar välfärden och barnets bästa så har vi fullständigt misslyckats i att ge barn lika uppväxtvillkor.
Det handlar för det första inte om barn som är fattiga utan om deras föräldrar. Föräldrar som inte alltid har möjlighet att ge sina barn det som de behöver. Familjer som alldeles för ofta bor i områden där resurserna till skolan inte är tillräckliga och föräldrarna själva har svårt att hjälpa sina barn med skolarbetet. Barn som blir exkluderade från fritidsaktiviteter för att föräldrarna inte har råd. Med årets ökade levnadskostnader, borde det inte vara just familjerna och barnen som vi värnar mest? Ska barnen behöva ta den största smällen när föräldrarna inte har råd med mat, hålla värmen uppe i hemmet, skicka med matsäck på friluftsdagen, ge barnet möjlighet att delta i sportaktiviteten eller ha tillräckligt med varma och hela kläder? För det är just dessa behov som vi just nu ser så tydligt bland dem vi möter. Skolan märker det. Fritidsledaren på sportaktiviteten som barnet inte längre kan vara med på märker det. Alla märker det, utom de som kan göra något åt det.
Eller märker ni politiker detta och väljer att inte göra något?
Hur många barn ska civilsamhället behöva klä och förse med mat för att beslutsfattarna i vårt land ska se att barnen far illa? Hur många barn ska sluta hoppas på en framtid full av möjligheter innan ni gör något? Det räcker inte med tomma löften om stöd. Barnen behöver mer nu.
Det räcker inte med elstöd eller marginellt höjda barnbidrag, vi behöver åtgärder som är både breda och djupa. Rapporter, studier och utredningar visar gång på gång att behoven är verkliga och med det ekonomiskt ansträngda läget nu så är det ännu värre. Vi förväntar oss att politiker i vårt land tar sitt ansvar och slutar titta på medan det brinner. Regering och riksdag behöver se till att ”barnets bästa” inte bara blir tomma ord utan handling. Vi behöver en handlingsplan och en dedikerad minister som får mandat att på riktigt föreslå och genomföra de förändringar som krävs. Konsekvenserna för barnen kan komma att påverka generationer framåt och därför behövs det göras något nu. Vi vädjar för barnens skull, till regering och riksdag om att vidta de åtgärder som behövs för denna generation barn. Tillsätt en minister med ett tydligt uppdrag att ge barnen skäliga uppväxtvillkor och se till att barnets bästa faktiskt blir handling och inte bara ord. Barnens framtid behöver vara på alla beslutsfattares läppar och leda till handling nu.
Maria Olausson, barnrättsjurist, Frälsningsarmén
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
