debatt Det är orimligt att begära att vare sig våra partiledare eller SVTs programledare ska känna till teknikaliteter i den europeiska klimatlagstiftningen. Men för att få styrsel på klimatdiskussionen skulle det inte krävas mera än att de ibland frågar Hur menar du, skriver Magnus Nilsson.
”Att då lägga ned kärnkraften så man tvingas återstarta Karlshamnsverket och bränna 140 000 liter olja i timmen, det är usel klimatpolitik”, säger Ulf Kristersson i SVTs partiledardebatt, och på hans (sannolikt på grund av klimatkrisen) redan rynkiga panna tycks ytterligare några rynkor uppträda.
När Stefan Löfven och Per Bolund får ordet, avstår de från att kommentera det Kristersson säger.
Rimligen föreställer sig de stackars tittarna att Kristersson har levererat en viktig poäng, d v s att det faktum att det oljeeldade reservkraftverket i Karlshamn under hösten dragits igång för att klara elbalansen i Sydsverige, har inneburit ökade utsläpp av växthusgaser, och att regeringen på något vis har ansvaret för detta.
Problemet med Kristerssons argumentering är att det faktiskt inte spelar någon roll för klimatet om Karlshamnsverket är i drift eller står stilla.
Att producera el i Karlshamn är dyrt, riktigt svindyrt. Därför drar ägaren Uniper (som kontrolleras av finska Fortum, finska staten som majoritetsägare) igång kraftverket enbart när elpriset är skyhögt.
Då spyr anläggningen ut koldioxid ur sina skorstenar. När 140 000 liter olja eldas bildas knappt 400 ton koldioxid.
Ulf Kristersson har säkert många skäl att rynka sin panna, men höstens öka utsläpp i Karlshamn tillhör inte dessa.
För varje utsläppt ton koldioxid måste dock Uniper till EU-kommissionen lämna in en utsläppsrätt, vilket i sin tur tvingar andra aktörer inom systemet att i motsvarande mån begränsa sina utsläpp. Det beror på att reglerna för EUs utsläppshandelsdirektiv sätter ett tak för hur stor den totala mängden utsläpp från de verksamheter som ingår i systemet (tung industri, stora energianläggningar (som Karlshamnsverket) och flyg inom Europa) kan bli.
Ökar en anläggning sina utsläpp, måste andra utsläppare minska. Minskar en anläggning sina utsläpp kan de andra öka sina. Det brukar kallas ”vattensängseffekten”.
Hur stora de samlade utsläppen blir från de verksamheter som ingår i utsläppshandeln blir avgörs därför (nästan) uteslutande av hur många utsläppsrätter som ges ut, vilket regleras i direktivet. Således spelar det ingen roll för klimatet om Karlshamnsverket är igång eller står stilla.
Kristersson har säkert många skäl att rynka sin panna, men höstens öka utsläpp i Karlshamn tillhör inte dessa.
Systemets konstruktion får ett antal paradoxala konsekvenser som såväl partiledarna som SVTs programledare antingen är omedvetna om eller inte vill låtsas om:
- Över tiden blir utsläppen lika stora vare sig vi bygger ut, behåller eller stänger kärnkraften, oavsett om vi bygger ut vindkraften mycket eller lite, oavsett hur mycket biomassa vi använder för el- och värmeproduktion, oavsett antalet elbilar.
- Det enda som kan ändra utsläppens storlek är om EU-regeringarna och Europaparlamentet gemensamt beslutar om ändringar i direktivet.
Systemet är enormt kraftfullt. 2005–2020 föll utsläppen inom systemet med 43 procent, långt mera än de utsläpp som ligger utanför utsläppshandeln, som medlemsstaternas regeringar ensamma ansvarar för.
Den lagstiftning om utsläppshandeln som antogs 2008 skulle ha inneburit att de återstående utsläppen från systemet från och med 2021 skulle ha uppgått till 38 miljarder ton koldioxid. 2018 beslöts dock att skära ned nyutgivningen, och med nuvarande lagstiftning återstår ett utsläppsutrymme på drygt 30 miljarder ton. I juli föreslog kommissionen en ytterligare skärpning som begränsar de återstående utsläppen till 16 miljarder ton. 2040 ges den sista utsläppsrätten ut, sedan är koldioxidutsläpp i princip förbjudna från de verksamheter som ingår – tung industri, stora energianläggningar, flyg (kommissionen vill dessutom lägga till sjöfarten).
Det är orimligt att begära att vare sig våra partiledare eller SVTs programledare ska känna till teknikaliteter i den europeiska klimatlagstiftningen. Men för att få styrsel på diskussionen skulle det från programledarnas sida faktiskt inte krävas mera än att de – när någon av partiledarna nästa gång hävdar något i stil med att klimatet drabbas om Karlshamnsverket startas – sköt in den lilla frågan: ”Hur menar du? Utsläppen inom utsläppshandeln blir väl inte större för att man eldar olja i Karlshamn?” Istället bjuds vi på den ena pseudodebatten efter den andra.
En lika viktig fråga som aldrig heller tas upp är hur partierna tycker att Sverige ska göra med den överprestation på några miljoner ton koldioxid per år som Sverige regelbundet uppnår i förhållande till de krav EU-lagstiftningen ställer på oss för de utsläpp som sker utanför utsläppshandeln. Överprestationen uppnår vi inte minst genom att hålla nere utsläppen från trafiken – här spelar biodrivmedel, el-bilar och hyfsat höga drivmedelsskatter alla en roll.
Här finns två alternativ. Antingen annullerar Sverige denna överprestation, och i så fall leder den inhemska politiken till att utsläppen även inom EU faller. Eller så säljer vi överprestationen till något annat EU-land, som inte klarat lagkraven. Det kan staten tjäna några miljarder på, men i så fall försvinner klimatnyttan med de inhemska insatserna. Väljarna har rätt till besked från partierna var de står i denna fråga, med oändligt mycket större betydelse för klimatet än det debatterna brukar handla om.
Hur många pseudodebatter tål klimatfrågan?
Magnus Nilsson
miljökonsult, klimatpolitisk analytiker.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
