Flyktingarna får Svenskt Näringsliv och miljöpartister att tänka nytt och friskt om vad invandrare ska arbeta med.
Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne är till exempel väldigt förtjust i tjänsteyrken.
Hon har verkligen tänkt mycket på ämnet och lanserar flera helt nya teorier. Som den att om lönerna i tjänsteyrken minskar, så kommer statusen att öka. Förmodligen en unik teori för just den branschen, men eventuellt borde den även testas för fondförvaltare och vd:ar.
En annan nyskapande teori är den att om Sverige fick lika många ”enkla jobb”, det vill säga piccolos och hissförare enligt EU-kategorisering, som EU-genomsnittet, så skulle vi ”skapa 200 000 nya jobb”.
Vi skulle alltså både behålla vår näringslivsstruktur angående befintliga jobb och samtidigt likna EU när det kom till lågkvalificerade jobb. Teorin öppnar för oanade ambitioner. Varför inte satsa hela vägen mot Greklands nivå av piccolos. Då skulle vi säkert kunna skapa minst 400 000 nya jobb.
Möjligheterna i Carola Lemnes alternativa verklighet är hisnande. 400 000 nya skoputsare och piccolos och folk skulle köa för att ta anställning i dessa lågbetalda men ytterst statusfyllda yrkeskategorier.
Mer märkligt är att regeringen i sin flyktingöverenskommelse med de borgerliga partierna, och nu senast Miljöpartiet i en debattartikel, dessutom tycks gå igång på tanken om subventioner till fler trädgårds- och reparationstjänster.
När staten själv får välja vad man vill subventionera så gäller fler figurklippta buskar och fler omklädda soffor i Josef Frank-tyg.
Carola Lemne gör naturligtvis bara sitt jobb. Hon arbetar för att företagen ska få billigare arbetskraft. Hon för ett krig på två fronter. Den ena är att genom opinionsbildning sätta press på facken att frysa lägstalönerna. I debatten hörs också allt oftare att det ökade antalet flyktingar skulle kräva ”sänkta trösklar”.
Vetenskapen pekar dock mot att sänkta lägstalöner inte skulle skapa några nya jobb. De studier som gjorts har oftast genomförts på höjda lägstalöner (man får gissa att effekten av sänkta lägstalöner är spegelvänd) med resultatet att antalet jobb ibland ökar en aning och ibland minskar en aning. Oftast landar förändringen nära noll.
Det enda vi vet säkert om sänkta lägstalöner, är att anställda tjänar mindre och företag mer.
Den andra fronten är att övertyga politikerna om att subventionera fram fler tjänsteyrken. Här är det betydligt enklare att skapa nya jobb. Men det kostar stora pengar för statskassan. Den sänkta arbetsgivaravgiften för ungdomar som alliansregeringen drev igenom kostade 1,5 miljoner per nytt jobb (ungefär som tre undersköterskor), varav det mesta gick ner i fickorna på restaurangbranschen.
Staten bör därför fundera på vilka tjänster som egentligen behövs i samhället om de ska kosta skatteintäkter. Här har extratjänster i välfärden förmodligen en bättre fördelningsprofil än trädgårdsarbete.
Det andra man bör fundera över är om detta verkligen är ett svar på flyktingarnas situation. Traditionellt har vi en arbetsmarknadspolitik med riktade, individbaserade åtgärder: ”Aha, just du behöver lära dig svenska och få en gymnasieexamen. Då fixar vi det.” Inte: ”Aha. du behöver lära dig svenska, då får du arbeta i en trädgård”.
Den senare typen av åtgärder har socialdemokrater (och ekonomer) traditionellt betraktat som slöseri med resurser.
Med dagens upptrissade ”krisstämning” finns en risk att regeringen köper Svenskt Näringslivs gamla drömsamhälle. I stället gäller det att hålla huvudet kallt och satsa, inte snåla, på den individbaserade arbetsmarknadspolitik som är både rättvisare och mer ekonomiskt försvarbar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
