En ny rapport om afrosvenskars situation ger mer kunskap. Dags att börja förändra. Varför inte börja med polisen?
Hur mycket rasism tål Sverige? Så löd rubriken i första avsnittet av SR:s nya satsning Debatt i P1 som sändes i söndags. Två timmars radio som bitvis var folkbildning när aktivister, debattörer, journalister, komiker, en polis, forskare och politiker diskuterade erfarenheter av rasism och nosade på vad som krävs för förändring.
Men även i detta program där rasism och rasismens konsekvenser var utgångspunkt ägnades en hel del tid åt det vanliga ifrågasättandet av vad som är rasism. Tid där annars forskare och aktivister till exempel hade kunnat tala mer om de hot och våld som flera medverkanden varit med om.
De främlingsfientliga hatbrotten har minskat på senare år enligt siffror från Brottsförebyggande rådet. Men samtidigt har hatbrotten med afrofobiska motiv ökat med hela 24 procent sedan 2008. Att hatbrotten mot afrosvenskar ökar, är våldsamma och att en stor del av dem sker på skolor, arbetsplatser, bostadsområden och på restauranger var ett av resultaten som i veckan presenterades i en ny rapport.
I debatten efter Guldbaggegalan sa långfilmkonsulenten Baker Karim att det fortfarande görs till en poäng så fort en mörkhyad ska ut på scen. Genomgången av villkoren för de 180 000 afrosvenskar som bor i Sverige visar med all tydlighet att den utsattheten existerar i hela samhället.
Rapporten visar även på olika exempel av vardagsrasism: att stoppas av vakter i butiker, att bli stoppad och ombedd att legitimera sig av polis (rasprofilering) samt sexuella trakasserier gentemot afrosvenska kvinnor. Afrosvenskarna är en marginaliserad grupp på bostads- och arbetsmarknaden och överrepresenterade bland dem som räknas som fattiga. Inte heller studier lönar sig alltid. Afrosvenskar har den lägsta så kallade utbildningsavkastningen.
I gruppen finns också en utbredd misstro mot polisen. Många afrosvenskar tycker inte att det är någon idé att polisanmäla händelser, vilket inte är svårt att förstå mot bakgrund av hur rasism ofta förminskas och hur polisen tillämpat rasprofilering som metod i REVA-projektet samt den återkommande bristen på kompetens hos just polisen.
Rasism mot svarta är specifik. Därför behövs denna kunskap för att råda bot på färgblindheten och synliggöra afrofobin. Det är bara att hålla med utredarna om behovet av ytterligare undersökningar och av en folkbildningsinsats kring Sveriges koloniala historia och delaktighet i den transatlantiska slavhandeln. Det är för övrigt en kunskapslucka som blir pinsamt tydligt när världsstjärnor som författaren Chimamanda Ngozi Adichie är på besök.
För att få mer kunskap pekar utredarna även på behovet av bättre statistik. I dag bygger SCB:s befolkningsstatistik enbart på födelseland, vilket inte fångar in alla som bedöms efter hudfärg. För att bli bättre på att möta afrofobin bör även ras som diskrimineringsgrund återinföras i diskrimineringslagstiftningen.
Nu finns kunskapsöversikten här. Förhoppningsvis kommer erfarenheterna och forskningsresultaten att utgöra startpunkten för ett förändringsarbete. Varför inte börja hos polisen?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
