ledare »Välj din gig-personal själv.Personal på plats på minuter. Betala efter utfört jobb.«Det behövs knappast ett journalistiskt gräv för att se hur arbetsmarknaden stöpts om i grunden.
En studie från McKinsey uppskattar att gigekonomin utgör uppemot en tredjedel av EU:s arbetsmarknad, mellan 15 och 28 procent av Sveriges. Men siffrorna varierar kraftigt mellan mätningar och definitioner.
De nya jobben är ännu svåra att greppa.
Gigekonomin – plattformar som kopplar samman arbetsgivare med löntagare – har slagit rot genom teknologi som förenklar matchning och transaktioner.
Samtidigt har omläggningen av skatter – inte minst rutavdraget i Sverige – ökat efterfrågan. Och att tjänsterna växer som snabbast där löntagarnas kollektiva organisering är som svagast är ingen slump.
För den framväxande gigekonomin – Uber, Foodora, Taskrabbit – fokuserar nästan uteslutande på konsumentpriset. Löner och villkor för den som utför tjänsten kommer i bästa fall i andra hand, är i värsta fall en produkt av negativ press. Det tydligaste tecknet på den växande marknaden är Ikeas köp av Taskrabbit, där användaren kan beställa tjänster via en app. Alla vill ha en del av kakan.
Samtidigt har ansvaret och risken för arbetsmarknaden förflyttats från traditionella institutioner –stater och företag – till enskilda individer. I gigekonomin ska vi alla bli våra egna lyckas smeder, sägs det.
Det kommer fortfarande finnas motstridiga intressen på morgondagens arbetsmarknad, alldeles oavsett om makten utövas i en app eller i en fabrik.
Så är det förstås inte.
Det kommer fortfarande att finnas motstridiga intressen på morgondagens arbetsmarknad, alldeles oavsett om makten utövas i en app eller i en fabrik.
I en spännande bok, Humans As A Service – The Promise And Perils Of Work In The Economy (Oxford University Press), skissar forskaren Jeremias Prassl på konturerna till en rättvisare gigekonomi.
Han menar att det just nu finns konkurrerande narrativ om den nya arbetsmarknaden. Ord, språk och tolkningar spelar en stor roll för hur vi förhåller oss till gigjobben, menar Prassl. Men att sätta nya etiketter på gamla relationer – mikroentreprenörer i stället för anställda, flexibilitet i stället för skakiga villkor – skymmer sikten för verkligheten.
Enligt Prassl måste vi slå hål på gigekonomins modeord för att förstå de bakomliggande strukturerna:
»Innovationsmyten är minst lika, om inte mer, viktig för att skapa en känsla av skifte och åtskillnad mellan on-demand-ekonomin och outsourcing eller nolltimmarskontrakt…«
Slutsatsen är att gig- och plattformsjobb ska regleras och behandlas som just jobb.
Utmaningen ligger i att jämna ut rättigheter och skyldigheter mellan arbetsgivare och arbetstagare. Och vilka ska betala för justeringen av gigekonomin? Enligt Prassl är svaret entydigt: ägarna, investerarna och aktieägarna bakom de nya bolagsjättarna på marknaden.
Först då är det nämligen möjligt att fördela de sociala kostnaderna för gigtjänsterna – och inte minst tippa maktbalansen på arbetsmarknaden.
Läsningen manar till handling. I Sverige söker näringslivet genom opinionsbildning och tankesmedjor skapa tolkningsföreträde över gig- och plattformsekonomin. Vi har anledning till oro. För utan fackföreningar med motsvarande intresse och engagemang är risken stor att appjobben används som bräckjärn mot löntagarnas kollektiva organisering.
För som New Yorker sammanfattar i ett vindlande reportage om den nya ekonomin:
»Revolution eller upplösning är enkelt. Att sprida långsiktig social nytta är desto svårare.«
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
