Ukraina Ukraina kan inte ha en egen agens eftersom landets krigföring är helt beroende av västs intressen, skriver Frida Stranne och Peo Hansen i ett svar på Alex Voronovs och Kalle Kniiviläs artikel den 17:e januari.
Alex Voronov och Kalle Kniivilä (V&K) är upprörda över vår artikel. ”Stranne och Hansen”, skriver de, ”talar sig varma för att Ukraina ska sluta försvara sig.” Vi ger inga förslag på hur Rysslands krig kan stoppas av omvärlden”. ”Vad ska vi göra?”, frågar de, för att sedan pådyvla oss en rad löjeväckande förslag: ”Be snällt? Hoppas? Ge eftergifter? Göra ingenting?”
Det fascinerande med dessa förslag är att de överensstämmer väldigt väl med konsekvenserna av västvärldens agerande i kriget. Som V&K skriver är Ukraina helt beroende av stödet från väst, samtidigt som de hävdar att ”kriget handlar om huruvida Ukraina och ukrainarna själva ska få bestämma över sin egen framtid”. Men en sådan agens kan Ukraina omöjligen ha, eftersom landets krigföring är helt beroende av västs olika intressen. Viktigt i sammanhanget är att förstå att väst och USA aldrig haft för avsikt att ge Ukraina det som behövs för att kunna ”vinna” kriget, nämligen marktrupper och det amerikanska flygvapnet. Riskerna har bedömts vara på tok för stora, och detta på goda grunder, något som debattörer i Sverige däremot valt att ignorera.
ÖB dömde ut offensiven
Ukraina har därför inte haft något annat val än att just ”be snällt” om fler vapen. Och i Sverige har medierna och experterna just ”hoppats” på att vapenstödet ändå skulle räcka. Hoppet har stått till Ukrainas stridsmoral, att den skulle vara tillräcklig för att flytta berg och genomföra en storoffensiv som Ukrainas dåvarande ÖB, Valerij Zaluzjnyj, dömde ut i Washington Post som ”totalt ogenomförbar” och framtvingad av väst.
V&K anklagar oss också för att återge Zaluzjnyjs uttalande på ett ”försåtligt sätt” och menar att vi försöker lura läsaren att tro att ”försvarschefen inte ville genomföra några offensiva operationer alls, men tvingades till det av oss i väst.” I stället, understryker V&K, var det fler vapen ÖB:n ville ha. Självklart ville han det, men han var realistisk nog att döma ut offensiven som ”totalt ogenomförbar”. Detta är det viktiga eftersom han, till skillnad från våra svenska experter, inte hade lyxen att bara ”hoppas” på att offensiven skulle lyckas. Zaluzjnyjs var ju känd för att göra allt för att försöka spara sina soldater. Men eftersom Ukraina inte styrde själva över offensiven genomfördes den likväl, och resultatet för Ukraina blev katastrofalt.
Vidare förstår vi varför V&K inte vill befatta sig med elefanten i rummet, alltså det faktum att Zelenskyj nu inte längre ser någon annan utväg än att meddela att han är beredd att ”ge eftergifter”. Eftersom V&K ser varje territoriell eftergift som putinism smärtar detta; och eftersom man inte gärna kan kalla Zelenskyj för putinist undviker man i stället ämnet helt.
Vi tolkar i stället Zelenskyjs utspel som ett utslag av realism. Att ”be snällt” har visat sig utsiktslöst; Ukraina har aldrig styrt över detta krig. Och ”hoppet” i väst har aldrig varit någon strategi, utan bara en uppblåst moralism utan hänsyn till vad som är realistiskt att uppnå och på tryggt avstånd från kriget. Det är ”vårt krig”, utropar man, men det är bara ukrainarna som ska dö.
De vägrar offra sig
”Stranne och Hansen talar sig varma för att Ukraina ska sluta försvara sig”, påstår V&K. Detta hävdar vi aldrig. Däremot lyfter vi fram att fler och fler ukrainare har slutat försvara sig med vapen; de vägrar offra sig; de vill inte dö. Och de är många. Andelen män som flytt till Tyskland och andra länder i Europa ha stadigt ökat. Som vi skrev står över hundra tusen åtalade för desertering. I slutet av november rapporterade AP att tiotusentals ukrainska soldater har flytt från sina frontposteringar; detta enligt ukrainska myndigheter.
I striderna om staden Vuhledar i oktober deserterade flera hundra infanterisoldater i ett svep. De protesterade mot de usla förhållandena, efter att ha stridit oavbrutet sedan kriget började. De åkte helt enkelt hem till sina familjer och fortsatte protesten där. Intressant nog fick de stöd av sin brigadofficer som i en intervju med Financial Times utbrast: ”No one fucking needed Vuhledar”.
Ja, här är de. De många ukrainarna som hållit sig undan militären och kriget, och den växande skaran som nu deserterar. Det om något är agens. De tar sina liv i egna händer. V&K anklagar alltså oss för att vilja att ”Ukraina ska sluta försvara sig”, men utan att förhålla sig till de ukrainare som gör allt för att just slippa ”försvara” Ukraina militärt. De som hellre vill vara med sina familjer än att bli kanonmat. Till dessa har alla som till varje pris vill få kriget att fortsätta ingenting säga. För skulle dessa ukrainare anklagas för samma sak som vi, skulle bluffen synas. Om nu detta är allas ”vårt krig”, varför är det bara ukrainarna som skall offra sig?
Lika beklagligt är att det vi beskriver i vårt inlägg inte bemöts alls och att ingen någonsin tvingas svara på de riktigt svåra frågorna. I stället gömmer man sig bakom idén om att man är på den goda sidan. Vad vi beskrev i vår artikel handlar primärt om att svenska medier dels inte ger en ärlig bild av hur det går i kriget, dels använder sig av analytiker och experter som ensidigt upprepar en viss föreställning som det finns gott om forskare och erfarna säkerhetsrådgivare som inte håller med om. Därmed sköter man inte sitt uppdrag. Människor måste få möjlighet att tänka från olika perspektiv.
Nu står vi där
Vad vi också hävdat är att de experter som fått företräde i debatten ofta önsketänker snarare än förhåller sig till vad vi vet om kriget. Vi har varnat för att Ukraina skulle få ett sämre och sämre förhandlingsläge när krigströttheten infinner sig, när stödet för kriget hos medborgarna i biståndsländerna börjar vackla eller när USA väljer ny president – och att det därför varit viktigt att avsluta kriget innan dessa saker inträffar. Nu står vi där.
Experterna och medierna som tvärtom pläderar för fortsatt krig är skyldiga oss ett svar på frågan hur det här kriget ska vinnas och hur många ukrainare de är beredda att offra innan de erkänner att strategin misslyckats.
Peo Hansen, professor i statsvetenskap vid Linköpings universitet
Frida Stranne, docent i freds- och utvecklingsforskning, Högskolan i Halmstad
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
