Självhjälp innebär hårt slit och nästan ingen tillfredställelse. Varför känns det då så tomt att vara utan nyårslöfte?
Dagen innan nyårsaftonen bestämde jag mig för en ny slogan: våga säg nej till nyårslöften!
Åren tidigare hade jag lovat mig själv att a) sluta snusa och b) ha ett roligare liv (vad det nu betyder). Vilket bara resulterade i att jag skaffade mig ett dubbelberoende, av både snus och nikotintuggummi, och att jag mer sammanbiten än någonsin kastade mig in i ett jobbande som effektivt utestängde allt kul.
Nyårslöften verkade inte bara meningslösa, de var dessutom kontraproduktiva.
Fortfarande, en bra bit in i oxveckorna 2018, känner jag mig lite stolt över beslutet, som jag intalar mig vilar på solid vetenskaplig grund. Enligt ett flertal undersökningar bryter mer än 78 procent sina nyårslöften vilket enligt vissa psykologer får oss att må sämre än innan.
Så varför känner jag redan den här tomhetskänslan, som om någonting viktigt saknas?
I den nya hypade boken Den vilda jakten på ett bättre jag försöker forskarna Carl Cederström och André Spicer ta reda på varför självhjälpsindustrin är en av västvärldens snabbast växande sektorer med en årlig omsättning på 100 miljarder kronor.
Genom att under ett år testa så mycket som möjligt av vad branschens självutnämnda experter kan erbjuda, hoppades de kunna tränga in i självhjälpens ideologiska kärna.
Vad är det vi söker när vi letar efter oss »själva«?
Efter tolv månader av desperat optimering – av utseendet med hjälp av skönhetsoperationer, personliga tränare och spraysolbränna, av produktiviteten med hjälp av diverse appar och minnesprogram, av sexlivet med hjälp av gruppterapi och sexprylar – konstaterar författarna att självhjälp innebär hårt slit och nästan ingen tillfredsställelse.
Utan några nyårslöften eller planer för »Beach 2018« eller »Nikotinstopp Nu« – vem är jag då? Är jag ens en människa
De avslutar projektet med några axelryckningar, och som läsare tänker jag surt på kejsarens nya kläder. För även om det är underhållande att följa Carl & André medan de gnäller över prostatavibratorer och aktivitetsarmband som ett par antihjältar i en roman av P.G Wodehouse, är det svårt att säga vad de kommer fram till.
Enligt en europeisk studie från Canon handlar många nyårslöften om träning. Vad vi önskar sig mest är att gå ned i vikt, och att röra på sig mer, helst ute i naturen
Båda sakerna tillhör de förbättringskategorier som i Den vilda jakten på ett bättre jag beskrivs som relativt lätta att lyckas med. Konkreta, mätbara mål, är bättre än diffusa som att »skaffa sig ett bättre liv« eller »bli lyckligare«.
Och kanske är det där nyckeln till framgångarna för självhjälpsindustrin ligger.
Vem i vår individfixerade tid önskar sig inte ett liv som är som en graf som ständigt pekar uppåt, och på vilka andra ställen än i gymmet eller motionsspåret kan vi uppnå sådana stabila resultat?
Kanske, spekulerar Carl Cederström, har träningen blivit vår nya mikroutopi, ett kontrollerbart universum där klassisk arbetsmoral fortfarande lönar sig, till skillnad från i det notoriskt opålitliga klasspräglade arbetslivet, som varken är rättvist eller demokratiskt, och där ärliga ansträngningar sällan får samma effekt.
Det skulle väl i så fall förklara mina tomhetskänslor. Utan några nyårslöften eller planer för »Beach 2018« eller »Nikotinstopp Nu« – vem är jag då? Är jag ens en människa?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
