debatt ”Vi bygger landet” lyder parollerna för Socialdemokraternas kommande kongress. Men vad är det Magdalena Andersson vill bygga, och varför? Vad är hennes vision för den svenska socialdemokratin, undrar Mike Enocksson och Stig-Björn Ljunggren.
Den 3 november börjar Socialdemokraternas kongress i Göteborg. Där kommer med all förmodan Magdalena Andersson att väljas som partiordförande. Hon har redan vid valberedningens presskonferens konstaterat att Stefan är Stefan och att hon är hon. Det kan tolkas som ett ideologiskt avsteg från den mittenlinje som Löfven själv drivit där den främsta ambitionen var att bryta blockpolitiken och hålla SD borta från makten. Han lyckades med båda.
”Vi bygger landet” heter kongressens paroll. Men vad är det Andersson vill bygga, och varför? Vad är hennes vision för den svenska socialdemokratin? Det har väl aldrig egentligen funnits en tradition inom partiet att något sådant presenterats på förhand av en kandidat, av just den enkla anledningen att han – nästan alltid han – har setts som just en kandidat och att ta ut segern i förskott, trots att den redan varit förseglad, hade varit förmätet.
Viskningarna om att Andersson egentligen är mycket mer vänster än sin eventuella företrädare skulle definitivt kunna göra sig märkbart här.
Under sina 11 år som partiordförande kom det ”gröna folkhemmet” att prägla Perssons politiska vision, både för Sverige och för sitt eget parti – på den tiden gick det fortfarande inte riktigt att särskilja de två åt. Carlssons tid som partiordförande kom att präglas av visionen om Sveriges sammankoppling med Europa, genom EU-medlemskapet men också att han drev igenom att jämställdhet skulle råda inom det egna partiet, det så kallat ”varannan damernas”. Hela Palmes partiordförandeskap kom att präglas av ett stort mått av internationalism och fredsmäklande. Föregångaren Erlander skulle bygga det starka samhället.
Och även om Andersson inte har för avsikt att presentera sin politiska vision innan hon är vald så kommer hon tvingas att göra det när hon väl är det. Något som hon bland annat måste se till är att Socialdemokraterna fortsatt är det statsbärande partiet och att Sverige som land inte associeras med gängkriminalitet, välfärdsproblem och regeringskriser.
Men hennes vision måste också gå djupare än så. Coronapandemin har enligt flera bedömare ansetts vara spiken i kistan för den ”nyliberala” politiken. Viskningarna om att Andersson egentligen är mycket mer vänster än sin eventuella företrädare skulle definitivt kunna göra sig märkbart här. Hur ser hon på den ekonomiska politiken post-Corona? Borde den allt mer präglas av ett fördelningspolitiskt tänkande, och kanske till och med ett stapplande i en riktning om det mytomspunna ”tredje steget”, det vill säga införandet av den ekonomiska demokratin?
Som en hjälpreda i den visionära resan skulle hon kunna läsa den nyligen utgivna antologin 2071 – På spaning efter socialdemokratins framtid, där vi två agerat redaktörer. Kanske där kan Andersson hitta något matnyttigt inför framtiden. Om inte annat så kan hon, och övriga kongressombud, reflektera över att när de stämmer upp i Internationalen så var det 150 år sedan melodin skrevs i samband med Pariskommunens uppgång och fall 1871. Och även om Andersson inte skall hållas ansvarig för att se till att arbetarrörelsen fortfarande är en relevant politisk kraft även om 150 år så har hon ett ansvar för att den faktiskt kommer att vara det under hennes egen levnadstid.
Mike Enocksson
statsvetare och socialdemokrat
Stig-Björn Ljunggren
statsvetare och politisk chefredaktör på socialdemokratiska Sydöstran
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
