Husby tar sig rätten att tala

Varför bränner man sin egen stadsdel? Efter Husby kommer frågan få mer sammansatta svar i den offentliga debatten än efter tidigare kravaller på andra platser. De direkt berörda tänker nämligen inte längre vara tysta.

I Husby finns sedan några år olika politiska nätverk där Megafonen märks mest. Invånare har tröttnat på orättvisor och förortsförakt. De står nu beredda att ge andra svar än de som kommer från poliser, myndigheter och journalister. Övertygande visar de att kravallerna, den här gången, har en politisk inramning.

Husby har helt enkelt tagit sig rätten tala. Det gör skillnad. Effekten märks direkt. De bakomliggande orsakerna hamnar i förgrunden när våldet ska förklaras: Stockholmspolitikernas ointresse, många år av social nedrustning och ihållande massarbetslöshet. Polisens tidigare dödsskjutning av en äldre man som utlösande orsak får dignitet. Vittnesmålen om kravallpolisens oacceptabla framfart i söndags kväll kan inte bagatelliseras. Hela situationen politiseras.

De som drar på sig ansiktsmasker, bränner bilar och krossar skyltfönster är däremot få. De representerar inte ”förortens röster”. Deras våld drabbar bara vanliga Husbybor och väcker mest ilska, oro och frustration.

I den uppmärksammade boken The Precariat (kommer snart på svenska) identifierar den brittiska sociologen Guy Standing en ny samhällsklass. Han kallar de som permanent står utan fast anknytning till arbetslivet – med eviga vikariat, prov- och projektanställningar – för prekariatet. De har en ”brist på säker arbetsbaserad identitet” och flankeras av en armé med arbetslösa, skriver han i senaste Fronesis.

Standing menar att prekariatet aldrig blir riktigt tillhöriga. ”Det finns ingen ’framtidens skugga’ som hänger över deras handlingar.” Framtiden lovar dem varken yrkeskarriär eller trygghet. Hans bok har underrubriken ”Den nya farliga klassen”. Frikopplingen gör den oberäknelig. Men prekariatet består inte uteslutande av låginkomsttagare, det skär genom hela samhället och är konsekvensen av den hyperflexibla arbetsordningen.

Det märktes skillnad mellan Megafonens presskonferens i måndags och statsministerns i går. Medan Reinfeldt pekade ut invandringen och ”en grupp våldsverkare som tror på våldet som metod”, riktade Megafonen sökljuset åt annat håll. De försökte öppna förklaringarna mot vidare politiska sammanhang: rasismen, segregeringen, ojämlikheten. Standings undersökningar av prekariatets villkor är ett bland många sådana möjliga spår.

Megafonen är inte ensam som politisk ”förortsrörelse”. Liknande har uppstått i andra städer och stadsdelar. I Göteborg och Malmö finns till exempel Pantrarna. En del är unga, radikala och förbannade. Med lite skicklighet och politisk intelligens kan de tillsammans justera spelreglerna för hela debatten om segregering, rasdiskriminering och ojämlikhet – till det bättre.