Debatten om vinst i välfärden präglas av förenklingar och förhastade slutsatser. Ett av de mer tragikomiska inslagen är att ”Dagens Samhälle”, Sveriges kommuner och landstings (SKL:s) tidning, under chefredaktören Mats Edmans ledning, blivit ett kampanjorgan för privata välfärdsföretag.
Tidningen dissar ideella aktörer inom välfärdssektorn och riktar regelmässigt udden mot vinstkritiker på vänsterkanten. Fokus ligger framför allt på Socialdemokraternas interna process i vinstfrågan. Trots att detta är en minst lika het potatis på den borgerliga kanten.
De fyra borgerliga partierna styr trots allt riket och majoriteten av kommunerna och landstingen. Och bär i dag det yttersta ansvaret för välfärden. Men Mats Edmans ledare skulle lika gärna kunna platsa på någon av de gamla moderata ledarsidorna.
Senast gick Mats Edman med buller och bång ut på DN-debatt och förklarade att vinsterna för de privata välfärdsföretagen är mycket låga. Vinstuttagen ”hamnar runt 2 procent av de totala intäkterna”. Sin vana trogen adresserar Edman socialdemokratin i artikelns slutkläm. Men debattartikeln kan också läsas som en polemik mot SCB:s rapport om vårdvinster som presenterades härförleden. Den visade att välfärdsföretagen har en avkastning på 14 procent. Medan den är 8 procent för hela näringslivet. Alltså betydligt större. Men SCB räknar avkastningen på det egna kapitalet. Det vore klokt att utgå från samma vinstbegrepp och inte blanda bort korten.
I själva verket nalkas vi här en av nyckelfrågorna i vinstdebatten och om det finns behov av att på något sätt begränsa vinsten. Om man räknar på den totala omsättningen blir uppenbarligen vinsten låg. Men om man däremot räknar på det egna kapitalet blir vinsten mycket högre. Och det är inte bara en teknisk utan en principiell fråga.
I en artikel i Dagens Industri skrev Håkan Tenelius, näringspolitisk chef för Vårdföretagarna, att avkastning räknat på eget kapital är ett missvisande begrepp:
”För ett vård- eller omsorgsföretag säger det mycket lite om lönsamheten. Ett industriföretag, som äger sin fastighet och därtill en maskinpark, har ett stort eget kapital. Men ett omsorgsföretag har inga stora investeringar i maskiner, och bedriver oftast verksamhet i andras lokaler.”
Vårdföretagen har alltså enligt Tenelius lägre kapitalinsats än ett industriföretag. Det är rimligt att den som tar en risk, investerar i ett företag, köper en aktie och därmed bidrar till företaget ska kunna få en rimlig avkastning. Men om privata välfärdsföretag har högre vinster i förhållande till kapitalinsats så vittnar det om ett systemfel som kommer till uttryck i övervinster.
I en rapport från ”Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg” gör Anna Johansson och Johan Büser en distinktion mellan kapitalintensiva och kapitalextensiva tjänster som upphandlas av den offentliga sektorn. Kapitalintensiva företag bör ha en ”rimlig avkastning” till ägarna. Men exempelvis barn- och äldreomsorg är kapitalextensiv och har mindre behov av investeringar. Där är vinsten inte lika lätt att motivera. Och särskilt inte höga vinster.
Debatten om vinst i välfärden behöver kort sagt hyfsas.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
