Att en brittisk mångmiljonär luftar sig på en sommarregatta brukar inte bli en världsnyhet. Men när BP:s koncernchef Tony Hayward lämnade oljekletet i Karibien för renare vatten spreds indignationen. Om överklassens Mr Bean behövde frisk luft fanns olja att rensa längs Biloxis badstränder.
Man har undrat om BP ens har någon pr-avdelning. Men Haywards seglats är kanske tecken på något mer allvarligt. Nämligen att 2000-talets plutokrati anser sig stå över de villkor och den samhällsmoral som gäller alla andra, att de betraktar sig själva som de oberörbara.
De senaste dagarna ryktas att Haywards dagar på BP:s kommandobrygga är räknade. Men även utan arbete förblir han en av de oberörbara. Han behöver aldrig mer ens tänka på lönearbete – om han inte vill – men kan segla och placera pengar på börsen i eget tempo. Han kommer förmodligen åldras lika förmögen som en brittisk adelsman på 1880-talet.
1968 tjänade GM:s vd 66 gånger mer än företagets arbetare. 2005 drog Wal-Marts vd in 900 gånger mer än de anställda. Situationen närmar sig det sena 1800-talets när amerikanska populister, den tidens radikaler, myntade begreppet plutokrati om den hejdlöst nyrika överklassen. Tony Hayward och Carl-Henric Svanberg tillhör vår tids solariemättade plutokrati. Indignationen över deras livsstil är en naturlig konsekvens av ojämlikheten.
Stor ojämlikhet skadar samhällen. Extrem ojämlikhet förintar dem. Den framkallar sin egen moral. Förhållanden som 1985 ansågs i konflikt med samhällsintresset är nu naturliggjorda.
Många stockholmare har i dag någon, nära eller ytlig, bekant som ”dragit sig tillbaka” och lever på placerade pengar. Den lyckosamma fritidsklassen har återuppstått. Vi har fascinerats av deras livsstilar i gamla Hollywoodfilmer, som klassiska ”En skön historia”. Nu är de tillbaka mitt ibland oss. Deras utanförskap betraktas inte av någon som ett samhällsproblem.
Men den nya moralens mest ödesdigra politiska konsekvens marknadsförs som arbetslinjen. Den har obekymrat anammats av alla stora partier, från höger till vänster, i USA och Europa. Kärnan i arbetslinjen är att vanliga medborgare behöver bestraffas för att tvingas arbeta: sänkt a-kassa, indragen sjukförsäkring, etcetera. Men för plutokraterna gäller under arbetslinjens epok motsatt regel: de behöver mer och mer pengar för att förmås arbeta. Utan ständigt högre ersättningar väljer de ju regattan. Vem vill arbeta när man kan få segla i frihet?
Arbetslinjen är ett regelsystem för att disciplinera den stora majoriteten. Ett helt annat för att frigöra den oberörbara minoriteten. Är det konstigt att vi blir förbannade när Tony Hayward sätter sig i segelbåten?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
