Året som gått har präglats av den stora flyktinginvandringen. Regeringens misslyckade krishantering ställer under 2016 krav på en välfärdspolitik med fokus på social sammanhållning.
2015 närmar sig sitt slut. Med klara efterverkningar från den stökiga politiska hösten 2014, har året som gått varit väldigt speciellt.
Efter att Sverigedemokraterna valde att rösta på alliansens budget för 2015, utlystes extra val. Kristdemokraternas Göran Hägglund såg risken för att hans parti inte skulle klara sig kvar i riksdagen vid ett omval, och tog initiativ till decemberöverenskommelsen. Ironiskt nog var det samma partis ungdomsförbund som med en champagneskål, inte ens ett år senare, med glädje valde att sänka densamma.
Den parlamentariska instabilitet som förorsakade decemberöverenskommelsen finns fortfarande kvar. Rådande parlamentariska läge lägger grunden för ett politikerförakt. När de som är valda till att styra landet inte kan komma överens om en väg framåt, undergrävs förtroendet för politiken. Det finns en stor fara i detta.
Det som kanske kommer att prägla 2015 allra mest var höstens stora flyktinginvandring. Och det vi kommer att minnas är inte alla de människor som valde att komma till Sverige, utan den misslyckade krishantering som regeringen uppvisade.
Människor i nöd möttes med beslut på tillfälliga uppehållstillstånd, i princip avskaffad anhöriginvandring och ID-kontroller på trafik från grannländerna till Sverige.
I skrivande stund innebär beslutet om ID-kontroller att Danmark bygger murar på Kastrups tågstation för att människor på flykt inte ska kunna ta sig ner på spåren, och Öresundståg som inte åker till Köpenhamn. Beslutet har lamslagit en av Sveriges ekonomiska motorer.
Vi kommer även att minnas ett EU som sluter sig allt mer, som vänder sig till ett allt mer instabilt Turkiet för att få hjälp att hindra asylsökande från att ta sig till Europa. Tillsammans uppvisar de 27 EU-länderna en anmärkningsvärd oförmåga till handlingskraft för att hjälpa de människor som flyr krigets Syrien och IS framfart.
Runt om i Europa förlorar de etablerade partierna mark. Väljarna söker sig till högerkonservativa krafter, såväl i Sverige som i länder som Polen och Ungern. Samtidigt vinner nya folkrörelser allt fler röster. Senaste exemplet är Spanien, där de nya partierna Podemos och Ciudadanos tagit sig in i parlamentet.
De etablerade partierna, inte bara i Spanien, bör ta sig en funderare kring varför det här sker. Till exempel har Socialdemokraterna tappat 375 000 väljare under 2015.
En trend tycks vara att de partier som vinner väljare har en tydlig ideologi. Samma strömningar tycks ske inom brittiska Labour, där Jeremy Corbyn valts till ny partiledare, och inom demokraterna i USA, där Clinton-utmanaren Bernie Sanders nått oanade framgångar.
Under 2016 kommer polariseringen i samhället att öka. Den högerkonservativa vågen som sveper över Europa kommer inte att kunna hindras under nästa år. Precis som Håkan A Bengtsson skrev på den här ledarsidan i går, kräver situationen att vi hittar strategier för att stoppa de sociala, politiska och ekonomiska processer som har slagit in en kil mellan människor.
I svensk kontext innebär det att vi måste börja investera. I bostäder, infrastruktur och i människor. En ökande bostadsbrist ackompanjeras av en stegrande brist på rätt kompetens på allt fler tjänster. Dessa problem kräver politiska lösningar under nästa år.
Politiken i allmänhet och regeringen i synnerhet har under hösten jobbat sig upp till en förtroendekris.
Under 2016 måste regeringen föra en politik för stärkt välfärd, arbetsmarknad och social sammanhållning. Det krävs både för att bygga ett långsiktigt starkt Sverige, men även för att börja återuppbygga det raserade förtroendet.
Med hösten som utgångspunkt har regeringen en lång väg att vandra.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
