SD:s framgångar är ett uttryck för ett bredare missnöje med samhällsutvecklingen, den politiska eliten och med det politiska systemet som sådant.
Statistiska centralbyråns stora partisympartiundersökning bekräftade bara vad andra undersökningar redan visat. Drygt ett år efter valet har Sverigedemokraterna (SD) kapat åt sig ännu fler väljare.
Partiet har nu stöd av nästan 20 procent av väljarna. 24,2 procent av LO-medlemmarna föredrar SD.
”Inget parti har knäckt SD-koden”, sa SvD:s politiske reporter Göran Eriksson i tidningens tevesändning i veckan.
Ja, det är väl alldeles uppenbart. Det funkade inte att tiga ihjäl SD. Inte heller att ”ta debatten”. Trots LO:s antirasistiska arbete tillsammans med EXPO äter sig SD in i den svenska organiserade arbetarklassen.
Så vilka slutsatser drar vi nu?
Högerpopulismen kanaliserar en reellt existerande främlingsrädsla, invandringskritik och rasism. Vi kommer att få leva med SD ett bra tag. Ett mått på vår värdighet är om vi kan hålla uppe den antirasistiska garden.
Vi ska vara intoleranta mot intoleransen.
Men SD:s framgångar är också ett också uttryck för ett bredare missnöje med samhällsutvecklingen, den politiska eliten och med det politiska systemet som sådant. Eller i varje fall hur det är konstruerat i dag.
Häromveckan arrangerade Arenagruppen ett seminarium om Claudia Chwalisz bok ”The populist signal. Why politics and democracy need to change”. Det är en läsvärd studie som visserligen utgår en brittisk kontext men som pekar på några nya och intressanta perspektiv som förmodligen är giltiga även i Sverige.
Chwalisz försöker introducera mer deltagande inslag i demokratin för att möta och mota populism. Det intressanta i sammanhanget är att UKIP:s – SD:s brittiska motsvarighet – väljare inte bara är mer missnöjda med det politiska systemet utan också mer beredda att delta i nya former för av demokratiskt samråd än de etablerade partiernas väljare.
Kanske ett överraskande resultat. Men ändå inte.
De politiska partierna i Sverige har förlorat medlemmarna. Antalet som innehar ett politiskt förtroendeuppdrag har minskat drastiskt. Folkrörelserna har tappat både folk och rörelse.
Partiernas folkliga förankring har avtagit samtidigt som de har professionaliserats. Allt färre känner eller träffar i dag en politiker. Den ideologiska konflikten har klingat av. Partidebatter låter ibland som ett sammanträde med tekniska nämnden.
Senare decenniers avpolitisering har ideologiska orsaker – nyliberalismen. Men bakom ruvar också strukturella förändringar. Framför allt globaliseringen och vårt ökade beroende och behov av samverkan med omvärlden.
EU sågs av progressiva krafter som ett sätt att återskapa politikens makt på marknadens bekostnad. Men i stället har politiken blivit allt mer regelstyrd. Den politiska dimensionen i EU har helt enkelt hamnat i skymundan för byråkrati och juridik.
Ett politiskt samarbete med federala ambitioner förutsätter omfattande regelsystem. Och gudarna ska veta att EU är omgärdat av regler. Det är också skälet till att EU-domstolen fått en central roll som politisk uttolkare av vad politikerna får göra och inte får göra.
I detta demokratiska tomrum är det inte så underligt att nya partier kanaliserar missnöjet.
SD motsätter sig invandring och utgår från främlingsfientliga och rasistiska stereotyper. Men under detta ligger vår tids växande demokratiska underskott. Och om inte politiken har en plats blir demokratin förr eller senare ett tomt skal.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
