När allt fler pratar »sverigedemokratiska« ökar behovet av att dra ut trollen i solen.
DN:s läsvärda och hårresande söndagsreportage »Vreden på Östermalm« av Björn af Kleen visar med all önskvärd tydlighet hur rasismens och fördomarnas fula ansikte föds och göds bland de upplysta, de välutbildade, de välbeställda. Det är skrämmande hur högt och ljudligt SD-retoriken ekar på Östermalm.
Normaliseringen av Sverigedemokraternas begreppsvärld och språkdräkt är numera allt för vanligt förekommande för att någon borde bli förvånad. Men när två före detta moderata toppolitiker och ministrar, tillika äkta makar, som Lena Adelsohn Liljeroth och Ulf Adelsohn uttrycker sig tvärsäkert förljuget och medvetet sprider lögner som om de vore fakta, får det en särskild betydelse.
»Om Sverigedemokraterna växer på Östermalm innebär det att partiet existerar reellt i alla samhällsklasser i Sverige«. Konstaterandet är historikern och högerextremismforskaren Helene Löövs, som menar att om de sverigedemokratiska väljarna växer inom de högutbildades domäner, kommer det få avgörande konsekvenser för Sverigedemokraterna.
Det är inte endast lågutbildade eller arbetslösa landsbygdsbor som delar skrämselpropagandan från Sverigedemokraterna, det är också högutbildade innerstadsbor. Den gemensamma nämnaren är politikerföraktet. Björn af Kleen benämner denna politiska kraft »materiellt välmående män som är förbannade«. Vita kränkta män, kort och gott. Eller bara rasister.
«Afrikaner/…/kan ha svårt att anpassa sig till den svenska samarbetskulturen«, säger Patrik Engellau, chef för tankesmedjan Den nya välfärden, en god representant för den af Kleenska terminologiserade gruppen. Det är skillnad på vi och de, och det vita vi:et är bättre än det svarta de:et, fastställer han. Och denna doktrin sprids på allt fler platser, allt mer öppet.
Mattias Gardell kallar i sin bok Raskrigaren, om den rasistiskt motiverade seriemördaren Peter Mangs, det nya språket som Sverige badar i för »sverigedemokratiska«: när högt uppsatta och inflytelserika samhällsmedborgare som till exempel makarna Adelsohn Liljeroth eller Patrik Engellau lättvindigt och med emfas beskriver en råttan-i-pizzan-verklighet, där ensamkommande män beskrivs som en allmän fara för kvinnor, där romer tvångsmässigt måste rycka guldkedjor av äldre svenska damer som de passerar och där svenska skolelever trängs undan av de nyanlända.
När Sveriges förra kulturminister utan att skämmas anammar de paranoida högerextremisternas bild av att medierna mörkar sanningen för folket, då gäller det att fortsätta publicera reportage som detta.
Trollen spricker ju i solen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
