Knäpper man på tv:n så kan man följa serien om kommunens Starke man, en sosse förstås, på andra kanalen går serien Drottningoffret, där intrigen kretsar kring sossarnas maktstrider. Under valrörelsen verkade media tro att det var sossarna som satt vid makten och granskade därför dem och Mona Sahlin allra mest. Och när det kommer till partiet självt, så verkar inte ens det fatta att de inte har regeringsansvar, och bygger sin identitet på breda överenskommelser.
Det är svårt att hänga med i sin egen tid. Jag kommer på mig själv med att tro mig veta exakt vad Socialdemokraterna borde göra, men när det kommer till vad Vänsterpartiet ska göra blir det svårare. Jag tillhör definitivt inte dem som tror att det är bra för Vänsterpartiet om Socialdemokraterna kollapsar. Jag är långt mycket mer orolig för vad som ska bli Sverige i framtiden, än vad jag är sugen att sno åt mig ett par procent i nästa val. Samtidigt så kan vi inte blunda och fortsätta att låtsas som att allt är som förut. Det samlade valresultatet för arbetarrörelsens partier är det sämsta sedan allmän rösträtt infördes.
Den nya tiden ställer enorma krav på ett i dagsläget för svagt och för litet Vänsterparti. Det duger inte längre att vara parlamentets lilla vänsterkraft, som har rätt, egentligen. Ambitionen att växa och nå ut till fler har funnits inom vänstern i alla tider, men nödvändigheten i att realisera detta är större i dag. Socialdemokraterna spelar inte längre i allsvenskan utan har i själva verket blivit nedflyttad till division ett. Nu är det säkert någon som tycker att det är fräckt och naivt av kamrat fyra procent att tro sig kunna ta på sig ledartröjan. Men vad är alternativen, som det ser ut just nu?
I den upp och ned vända världen behöver människor få mer än skrivna löften om att det är vi som är bäst på full sysselsättning. Alla partier från vänster till höger har full sysselsättning som rubrik på flygbladet. Välfärden är allas bästa vän, och enligt Reinfeldt tömmer han inte socialförsäkringssystemen för att finansiera skattesänkningarna utan för att ”rädda välfärdens kärna”. Vi kan inte fortsätta att bara prata politik, vi måste också göra politik. På flera sätt har bandet rullats tillbaka till 1930-talet. Då byggde arbetarrörelsen sina egna trygghetssystem – det måste vi ta intryck av när vi gör politik på 2010-talet. Politisk verksamhet i framtiden kan handla om att ordna hjälpcenter dit människor kan vända sig för juridisk rådgivning och hjälp med myndighetskontakter vid utförsäkringar, för den unga vänstern kan det vara att inte bara kräva en fritidsgård i ord, utan också ordna fritidsaktiviteter.
Att ta ett större ansvar innebär en massa saker. Vänsterpartiet måste, som partiets informationschef Jenny Lindahl Persson utryckte det, inte bara vara dem som är ”bäst i klassen utan också populärast på skolgården”. Människor går inte igång på teknikaliteter eller floskler. Nya reformer i all ära, men det finns en övertro på att människor ska förstå, bara man säger sanningen. Så funkar det inte. Vi måste bli bättre på att träffa rätt, prata så att folk förstår och blir berörda. Vi har redan den bästa ekonomiska politiken, det gäller bara att vi själva tror på den så pass att vi kan kommunicera den. De nya reformerna måste tonsättas så att de kan gå hem på 2010-talet.
I vissa delar av vänstern får jag en känsla av att det anses lite sossigt att gilla arbetarklassen, alltså så som den ser ut på riktigt, inte myten om den. Det synsättet har vi inte råd med. Vi kan inte bara vara ett parti för klassresenärer. I utbildningspolitiken har ett av våra huvudfokus legat på att försvara rätten till behörighet för vidare studier. Bra så långt. Men vad ska vi göra med den majoritet som kommer att stå kvar på skolgården även efter att klassresan har gått? Hur rustar vi yrkesprogrammen för att stärka deras ställning på arbetsmarknaden? Även där, i det nya arbetslivet, finns stora utmaningar. Vi måste nå ut till den växande gruppen visstidsanställda, både fackligt och politiskt. De framtida utmaningarna är många. Vi kan inte vänta längre, för Sverige behöver en tydlig opposition från vänster. Hoppas att vi inte blir ensamma.
Ida Gabrielsson, sammankallande för Vänsterpartiets Framtidskommission.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
