Martin Hofverberg skriver i går ett svar på min artikel i Dagens Arena. Jag har egentligen svårt att hitta de skarpa skillnaderna mellan det han och jag skriver. Möjligen har vi lite olika syn på hur Vänsterpartiet ser ut, på vilka vi är, och vad vi har för kapacitet. Nåväl. Framtidskommissionens arbete har nyligen inletts och en stor del av det kommer att gå ut på att kartlägga partiets resurser, såsom vilka våra medlemmar är, vilka tillgångar vi har i organisationen, och så vidare. Ska man kunna vända på alla stenar, som det populärt heter, är det viktigt att ta reda på hur stenarna faktiskt ser ut, för att sedan kunna föreslå nödvändiga förändringar.
Jag håller givetvis med om att det är högt ställda målsättningar för ett, som jag skriver ”i dagsläget alldeles för svagt och litet Vänsterparti”, att ta på sig ledartröjan och ta större ansvar för arbetarrörelsen. Samtidigt ser jag inte några alternativ till förändring, eftersom omvärlden har förändrats så drastiskt – det gäller viktiga karaktärsdrag i det kapitalistiska systemet, klassförhållandena i Sverige och även det partipolitiska landskapet. Nödvändigheten i att hitta ett annat sätt att nå ut är idag tydligare än på länge. Att inte bara prata politik utan också göra politik är delvis inspirerat av SP i Holland, men också av vår egen rörelse i dag och historiskt. Jag menar inte att vi på alla sätt är tillbaka till 1930-talet, eller att vi ska göra exakt som vi gjorde då. Men jag tycker att vi ska ta intryck av den tidens arbetarrörelse när vi gör politisk verksamhet. Mer nutida exempel på när vi gör politik är arbetet som Ung Vänster har med feministiskt självförsvar, där unga tjejer kan organisera sig för att få konkreta verktyg som förändrar i vardagen. Man får resultat direkt, samtidigt som det ger oerhört värdefulla indirekta resultat. För den som går igenom kursen och kanske sätter igång annan verksamhet själv, men i högsta grad också för dem som förbättrar sin konkreta organisationsförmåga och möter tjejer som kanske inte hade kommit till ett politiskt möte i första taget. Det behövs fler sådana exempel.
Resonemangen kring ton och anslag handlar för mig inte bara om hur vi bedriver verksamhet eller vilka krav vi driver. Visst handlar det om ”The Political Brain” och om att tala till hjärtat istället för hjärnan (eller snarare: tala till erfarenheter, ståndpunkter och funderingar, såsom de faktiskt fungerar hos verkliga människor). Men jag vill att vi ska stanna upp ett slag där och fråga oss: hur gör vi det då? Självklart är det intressant vilken målgrupp vi vänder oss till när vi utformar en sådan strategi, men jag tror att vi överlag måste bli mer tonsäkra och samtida i vår kommunikation. Det handlar inte om att ha den fräsigaste slangen, utan om att kunna sätta fingret på sådant som stora grupper av människor känner. Alltså om att inte bara hitta rätt krav, utan också att leverera en problembeskrivning, eller berättelse om man så önskar, som människor kan känna igen sig i. Det måste genomsyra själva identiteten för hur vi uppträder och verkar som vänsterpartister. Jag vill helst inte behöva gå på fler antirasistiska demonstrationer där män med spruckna röster deklarerar världsläget från en megafon. Lika gärna vill jag slippa ett byråkratiskt politikerspråk som sänder etablissemangssignaler. I det första fallet tror man att man är tillbaka på 70-talet eller i en kuliss till filmen ”Tillsammans”. I det andra fallet hinner människor byta kanal till valfri dokusåpa innan politikern i fråga har hunnit säga ordet kommunbudget.
Jag tror, utan att ännu veta exakt, att Vänsterpartiet har för få företrädare från LO-kollektivet. Det som jag lite slarvigt i min artikel refererar till som att ”gilla arbetarklassen”, handlar om att kunna se den potential Vänsterpartiet skulle kunna ha om vi lyckades bättre med att nå ut till dessa grupper. Det kan handla om konkret politik, som i mitt exempel med yrkesprogram. Det jag underströk där, är att utbildningsfrågan egentligen är ett jätteviktigt forum för att stärka LO-kollektivets ställning på arbetsmarknaden. Bra yrkesutbildningar bidrar till att göra människor mindre utbytbara och därmed starkare i förhållande till kapitalet och som samhällsmedborgare. När jag reser runt i landet och pratar i klasser på gymnasieskolor, är en vanlig fråga som jag brukar få från lärarna ”vad är du utbildad till då?”. När jag svarar att jag är butiksanställd i grunden, kommer nästa fråga (efter en viss förvåning), nästan automatiskt: ”Jaha, men alltså vad ska du bli sen då?” Kanske är det min klassbakgrund som gör att jag tycker att det här är enormt provocerande; vad då ”göra sen”? Jag kanske gillar att jobba på Konsum, åtminstone om jag hade haft heltid och bättre lön. Min poäng är alltså att vi är för dåliga på att nå ut till men också organisera LO-kollektivet, inom vilket det visserligen finns stora skillnader yrkesgrupper emellan, men som jämfört med tjänstemanna- och akademikerförbunden fortfarande har långt mer gemensamt med varandra.
Jag tror att Vänsterpartiet behöver fler som jag. Det finns en annan väg än att antingen romantisera arbetarklassen eller att slentrianmässigt kalla LO-yrken för skitjobb. Vi ska förstås också samla tjänstemän och andra löntagare för en radikal förändring av Sverige, det finns ingen motsättning däremellan. Men att erkänna att vi tydligare och bättre än i dag måste rikta oss till de som drabbas hårdast av dagens arbetsliv, med visstidsanställningar, försämrad arbetsmiljö och dålig löneutveckling, är nödvändigt.
Hofverberg skriver att facket är upptaget, jag förstår att han menar av socialdemokratin. Samtidigt är facket upptaget av sina medlemmar. Jag tillhör själv Handelsanställdas förbund. Det är ett förbund med en ekonomisk politik som på många sätt är jämförlig med Vänsterpartiets. Frågan blir hur vi ska agera för att det ska spela större roll för den politiska utvecklingen i Sverige – vilket inkluderar, men absolut inte kan reduceras till, beslut i parlamentet. Facket är trots försvagningen den viktigaste politiska kraften i Sverige, det är på arbetsplatserna vi kan organisera oss. Som medlem skulle jag vilja se ett ännu aktivare fack, som mötte de drastiska förändringarna i omvärlden, med att gå i bräschen och ställa krav på politiken. Och, ja, det går också att läsa om i Etzlers bok ”Trondheimsmodellen”.
Det är bra att vi drar igång diskussioner i Vänsterpartiet. Vi har länge diskuterat nästan helt på andras termer, för att svara på angrepp från än det ena, än det andra hållet. Kan vi ha mer sådana diskussioner där vi diskuterar politikens innehåll, taktik och strategi, är det ett steg framåt. Förhoppningsvis ska framtidskommissionens arbete leda fram till en del lösningar för hur Vänsterpartiet ska komma en bit på vägen och till fortsatt konstruktiv diskussion.
Ida Gabrielsson, sammankallande i Vänsterpartiets framtidskommission.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
